onsdag 18 december 2019

Ett tomtekitt till världen


Krönika i tidningen Dagen 17 december 2019 

Som förälder till barn i lägre skolåldern tillhör SVT:s julkalender den dagliga morgonrutinen i december månad. Mellan itvingad frukostmacka och tandborstning pressas ”Panik i tomteverkstan” in, innan ryggsäckar, gympapåsar, hundvalp, extravantar, stallväskor och körnoter i en salig röra åtföljer trötta barn och stressade föräldrar till skola och arbete. 

Ramverket i årets upplaga av Julkalendern är att tomten är utbränd. Barnen har slutat tro på honom och inga önskelistor skickas in. I ett försök att täcka över sitt misslyckande skriver tomten en egen önskelista över saker som han tror (eller hoppas) att barnen hade velat ha om de nu hade trott på honom. Snart visar det sig att tomten själv har försatt sig i denna prekära situation. Det hela började när han inte orkade med arbetet längre. Den egna målbilden - att vara överallt och allt för alla, slutade med att han var inget för någon, någonstans. I ren desperation uppfann han då tomte-kitten. Mask och skägg delades ut till föräldrar som på det sättet kunde spela tomten för sina barn. Barnen har emellertid avslöjat bluffen och nu står tomten där, ensam, utan någon som tror på honom. När tomten sedan larmar och gör sig till över att gröten är stulen ska det visa sig att, hans idoga fingerpekande till trots, det inte är någon annan än han själv som tömt fatet. 

Morgonstämningen hemma hos oss inbjuder inte direkt till fromma reflektioner över sakernas tillstånd, än mindre lockar Julkalendern i sig till djupanalys. Trodde jag. Men den arme tomten vill inte lämna mig. 

Jag lyssnar på nyheterna. Det är val mellan pest och kolera i Storbritannien, från USA:s president smattrar twitterkaskaderna, och här hemma spås Sverigedemokraterna nya framgångar i nästa val. Boris Johnson, Donald Trump, Jimmie Åkesson. Och så tomten då, som jag inte kan sluta tänka på. Och kyrkan. Och jag tänker att vi har en värld som har tappat tron på det mesta och som gärna tar ett tomte-kitt som tröst. Det liknar sanningen, fyller en funktion i stunden men vid närmare anblick är det bara ett formgjutet gubbansikte av plast. En mask utan kropp, massproducerad, kopierad och spridd för att snabbt ge folket vad folket vill ha. I bästa fall är masken en reminiscens av originalet, men i takt med att avstånden ökar och kunskapen minskar faller originalet i glömska och det enda som återstår är vår längtan efter äkthet och gemenskap. Och det kan tyvärr inte ett tomte-kitt råda bot på. Ej heller enkla politiska och  teologiska lösningar. Det är bara yta, ingenting går på djupet. 

Kyrkan är något annat. Hon är en kropp utan mask. Det behöver ropas ut från taken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar