onsdag 13 november 2019

Talar kyrkan hoppets språk?


Här är min senaste krönika i tidningen Dagen (11/11):

Kyrkoåret närmar sig sitt slut, det är bara ett par veckor kvar till första söndagen i advent. Då ska snart sagt varenda fönster lysas upp av stjärnor, ljusstakar och girlander påminnande om att Jesus Kristus, världens ljus, är i antågande. Allhelgonahelgen är nyss passerad då hundratusentals ljus tänts på landets kyrkogårdar, ljus som brinner till minne av de människor som gått före oss. Precis som Joel Halldorf skrev i Dagen vid allahelgona så påminner det om hur djupt mänskliga kyrkans seder är. De talar till det innersta hos oss, även hos den mest hårdnackade rationalist.

Sverige anses vara ett av världens mest sekulariserade länder, och svenskarna därmed världens mest sekulariserade folk. Förklarings­modellerna är många, och jag är inte rätt person att diskutera sekulariseringsteori, men jag kan konstatera att detta så kallade icke-religösa folk åtminstone ett par helger om året tycks vända sin blick mot – om inte himlen eller evigheten – så åtminstone frågan om det finns något vi kan våga kalla ett hopp.

För vad står de för, alla ljusen på kyrko­gårdarna, i våra hem och i kyrkornas ljus­bärare? Jag är över­tygad om att de rymmer en längtan efter ett hopp som större än oss själva. Ett hopp som vi kanske ännu saknar ord för men som riktar sig bortom politik och ideologier, bortom självhjälpsstrategier och framgångsteologier, ett hopp som kan bära oss och hjälpa oss att hantera vår rädsla och ångest för både framtid och samtid.

Om det är sant, har då inte kyrkan och kristenheten egentligen öppet mål? Hoppet kan ju sägas vara själva kyrkans idé. Den enklaste definitionen av vad kyrkan är skulle kunna sammanfattas som det levande hoppets gemenskap, eller med 1 Petrusbrevet ord: ”Han har fött oss på nytt till ett levande hopp.” Vi lever i det som på många sätt kan ses som en yttersta tid, där människor dras isär och det onda blir tydligare. Då måste kyrkan bli synlig och hopp ta kropp. 


Talar då kyrkan hoppets språk? Det är en allvarligt menad fråga. Hopp är inte detsamma som ett allmänt positivt tänkande. Nej, att ha ett verkligt hopp handlar om något långt mer djupgående, en grundläggande inställning till livet. Det kristna hoppet handlar om att trots världens mörker lita på att Gud håller allt i sin hand. Att ha ett hopp är att se världen, och även kyrkan, som den är men ändå tro. Hoppets språk kan aldrig ersättas av förnumstiga aforismer eller creddiga reklamkampanjer – inte ens när avsändaren är ett kyrkligt samfund. Hoppets språk talas i handling och är grundat i erfarenheten av att den kärlek som bär tillvaron är större än vi någonsin kan föreställa oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar