fredag 23 augusti 2019

Om församlingens ”vi”


Här är min tredje sommarkrönika för tidningen Dagen, publicerad 23 augusti

Ibland roar jag mig med att läsa platsannonser för kyrkliga tjänster. Inte för att jag letar ny tjänst utan för att den ofta är en beskrivning av församlingen i mikroformat. Det är klatschiga texter, skapade för att fånga mitt intresse. Annonsen ackompanjeras inte sällan av bilder på kyrktorn, skojiga präster och lekande barn. Begreppet ”vi” är vanligt förekommande i denna särskilda genre av kyrkliga texter, den ena mer uppfinningsrik än den andra. Ibland får det mig att nyfiket fundera över vem som egentligen ryms i detta ”vi". Oftare än vad som sker idag, borde ”vi-et” problematiseras och ibland kanske övervägningen att använda ett annat begrepp borde göras. 
För vem är ”vi” i en församling? Är det prästen eller pastorn? Gudstjänstfirarna? Kyrkorådet? De anställda? Alla döpta? Eller kanske alla som bor i den geografiska församlingen, medlemmar eller ej? För några år sedan läste jag Jonas Ideströms utmärkta avhandling ”Lokal kyrklig identitet” (Artos 2009) som behandlar bland annat denna fråga. Genom att analysera de begrepp som församlingar använde om sig själva i olika beskrivande texter, visar Ideström på hur kyrkosynen påverkas av de begrepp vi använder - och självklart också tvärtom. Orden och vårt språk formar verkligheten, vår kultur. Om ”vi-et” är snävt när församlingen ska beskrivas, löper gemenskapen stor risk att bli det också. 
Jag tänker på detta varje gång jag läser eller hör någon i svenskkyrkliga sammanhang tala om kontaktytor och med det avser människor. Det används i argumentationen för att ha kvar myndighetsuppdragen att förvalta begravningsverksamheten och förrätta vigslar - det är ju en så bra kontaktyta! Det används för att beskriva medlemmar kontra icke medlemmar i församlingen - så här stor är vår kontaktyta! 
Jag tror att det här sättet att se på varandra, uppdelade i ”vi och de”, är förödande för kyrkan såväl som för mänskligheten. Svenska kyrkan brottas fortfarande med ett starkt arv av kyrklig överhet, även om kyrkosynen har utvecklats de senaste decennierna. Den enskilde kristne tillåts alltför sällan att vara subjekt i församlingen utan reduceras till objekt - en passiv mottagare av ett färdigpaketerat koncept, snillrikt inslaget och utformat av kyrkliga experter. Paketet rymmer det vackraste som finns: Guds nåd, men tyvärr skymmer vi människor det för varandra. Att inte inkludera en människa i det innersta ”vi-et” eller till och med reducera henne till en ”kontaktyta” är exempel på det. Det är, förutom att vara oartigt, en gräslig kyrkosyn som inte stämmer överens med evangeliet. För det var knappast en uppdelning i ”vi och de” Jesus hade i åtanke när han bad att hans barn skulle vara ett, lika lite som att Augsburgska bekännelsens författare tänkte på kontaktytor när de skrev om kyrkan att hon är ”de heligas samfund”. Församlingsgemenskap är svårt. Men om ”vi-et” inte tål att vidgas är det ingen verklig gemenskap. 




1 kommentar: