fredag 28 juni 2019

Om kyrkorummets helighet - krönika i tidningen Dagen


Jag är i år en av tidningen Dagens sommarkrönikörer, och i min första krönika som publicerades igår 27/6 skriver jag om vad kyrkan är - ”det som hör Herren till”.
Eftersom det är betalvägg lägger jag ut texten här också:


Kyrkorummet är helig mark

Under våren var debatten om skolavslutning i kyrkan glödande het, och stora delar av den kretsade kring Sävare församling och vårt ställningstagande att inte längre upplåta kyrkorna till skolavslutningar. En viktig del av grunden för beslutet är att klargöra vad en kyrka egentligen är. Vi är välsignade med många kyrkor i församlingen med en tillkomsttid som spänner över åtminstone 900 år. Kyrkorna vittnar i sig själva om den kristna trons framväxande i Sverige, och om människorna som byggde. Här står den lilla romanska sockenkyrkan med små fönster, tjocka murar och rundbågevalv. Här är 1800-talets stora vita skepp där hela socknen skulle rymmas. Här finns 1980-talets kyrka med församlingshem i ett, ett hus ämnat att fyllas av liv under veckans alla dagar. Det är ett inte så litet stycke kyrkohistoria som dessa heliga hus berättar om. Byggnaderna kan lära oss mycket om tillkomsttiden, om människorna som byggde och om kyrkan och tron. Men om vi endast låter dem vara minnesmärken för en tid som flytt, då går något essentiellt förlorat. Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon som betyder ”det som hör Herren till”. Det går att överföra både på själva kyrkobyggnaden och på det som den är invigd för – gudstjänsten, och på församlingen, Gudsfolket. ”Kyrkan” i alla dessa bemärkelser hör Herren till.

För människorna som byggde, de som la sten på sten, gjorde det inte för att det skulle vara ett muséum eller en fond för lokalpatriotismen. De som reste takstolarna av ek som i flera kyrkor i Skara stift fortfarande står efter 800 år, de byggde till Guds ära rum för lovsång och gudstjänst. Jag har fått träffa några av dem som var med vid vår yngsta kyrkas byggande, och på frågan om vad som var deras vision kom svaret: vi ville att hon skulle vara som en famn, med en stor öppning och altaret i centrum. Själva kyrkorummet rymmer ofta på detta sätt sin egen pedagogik. Rummets riktning kan liknas vid en kristens livsväg; en korsväg där vi rör oss närmare och närmare Kristi hjärta. Altaret är centrum, på samma gång en symbol för Kristi grav och hans segerrika uppståndelse. Här firas mässan, i brödet och vinet upphör tid och rum. Dåtid och framtid förenas i ett nu och vår skrala lovsång blir plötsligt samstämmig med himlens alla änglar.

Kyrkorna vittnar i sig själva om den tro som där förkunnas, ett kyrkorum kan därför aldrig bli neutralt. Där är helig mark. Människor i alla tider har gett av sitt eget: sin tid, sitt arbete, sina tillgångar för att kyrkan ska stå där. Men det verkligt viktiga är att här har lovsång till levande Gud klingat genom århundraden i glädje och sorg, och gör så även idag. Kyrkorummet upphör aldrig att vara det det är invigt att vara, varje sten, spik och planka ropar om den Gud som ger liv i överflöd. Det är kyrkans centrum och det ska aldrig tystna.












2 kommentarer:

  1. Bra protest och information om ett heligt rum, Judith! Och fint att få möta en kyrkvärd, som känner dig. Jag uppskattar Hans Menzings texter, foto och teckningar av kyrkor från första tiden via Facebook. Det är viktigt med vår kyrkohistoria/bibelkunskap. Hälsningar Gunnel

    SvaraRadera