lördag 1 september 2018

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

På den fjortonde söndagen efter trefaldighet hör vi bibelläsningar utifrån temat enheten i Kristus. I evangeliet berättar Johannes om när Jesus i slutet av sin jordiska gärning ber för lärjungarna (Joh 17:9-11). Han ber om enhet, att de ska vara ett. Det som står om lärjungarna i Nya testamentet, det gäller kyrkan och alla församlingar idag. När Jesus ber för lärjungarna att de ska vara ett, är det för hela kyrkan han ber.
Vad är det då för en enhet Jesus vill att kyrkan, vi ska ha? På vilket sätt ska den enheten visa sig? Genom att de kristna måste tycka likadant i alla frågor? Nej, det är naivt. Genom att ha exakt samma uttryck, samma språk, samma fromhetstraditioner? Nej, det har kyrkan aldrig haft.
Kyrkan har alltid, från den första pingstdagen, utgjort en mångfald – av människor, av språk, kulturer, uttryckssätt. Det är inte där enheten syns och märks. Det som håller henne samman och är grunden för enheten är troheten till honom som är Kyrkans huvud: Kristus. Det handlar om tron, den allmänneliga, allmänna, gemensamma.

I den församling jag tjänar firar vi dop i mässan imorgon. Dopet är tecknet på att vi tillhör Gud, att vi ingår i den gemenskap som är kyrkan, och som sträcker sig över alla gränser. När vi som församling välkomnar en ny liten människa i dopet så är det stort inte bara för att Svenska kyrkan får en ny medlem utan framför allt för att enhetens gemenskap blir ännu större. "En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader" skriver Paulus i brevet till församlingen i Efesos. I honom är vi ett.

Församlingen, kyrkan, tar konkret gestalt i tid och rum genom hennes människor. Samtidigt överskrider kyrkan tidens och rummets gränser. Gemenskapen som kommer till uttryck kring altarringen är en gemenskap som innefattar de som har varit och de som ska komma.
Där stängs inte någon enda ute, inte ens den vars åsikter inte stämmer med mina egna. Med fokus på Kristus och med modet att se min egen synd och mina egna tillkortakommanden kan församlingen bli det som hon är tänkt att vara: en försonad mångfald, en bild av Guds rike. Tydligast blir detta i dopet och nattvardens mysterium, där Jesus sträcker sina händer till oss och vi får sträcka våra händer till honom.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar