lördag 16 september 2017

Enhet i Kristus

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? (1 Kor 1:10-13)            

Gud har humor, tänker jag när jag läser bibeltexterna för fjortonde söndagen efter trefaldighet, tillika dagen för kyrkoval i Svenska kyrkan. Gud har humor. Och talar till oss rakt in i vår vardag.


Församlingen byggs av människor som vill leva kristenliv. Församlingen är Guds egen, men tar kropp i verkliga människor som tillsammans ska gestalta Guds rike. Bygget har en hörnsten, Kristus. Hörnstenen är den viktigaste stenen, det är utifrån den hela bygget rättas in och formas. Kristus är själva hörnstenen och inte bara en utsmyckning och påminner oss genom det att Gud är pålitlig och står fast när allting annat viker.

Församlingen, kyrkan, tar konkret gestalt i tid och rum genom hennes människor. Samtidigt överskrider kyrkan tidens och rummets gränser. Gemenskapen som kommer till uttryck kring altarringen är en gemenskap som innefattar de som har varit och de som ska komma. I den gemenskapen har varje kristen en större tillhörighet än det världen kan ge; hon har en tillhörighet som överträffar nationalitet, etnicitet, politisk tillhörighet, kön, ålder och social status. I Kristus är vi ett. En tillhörighet till något mycket större.
Där stängs inte någon enda ute, inte ens den vars åsikter inte stämmer med mina egna. Med fokus på Kristus och med modet att se min egen synd och mina egna tillkortakommanden kan församlingen bli det som hon är tänkt att vara: en försonad mångfald, en bild av Guds rike.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar