lördag 3 juni 2017

Undret som väcker oss alla




På pingstdagen var de alla församlade. De hade hållit ihop i ständig bön allt sedan Jesus lämnade dem; lärjungarna, kvinnorna, de som följt Jesus. Jesus hade lovat dem att den här dagen skulle komma, den dag då han skulle sända hjälparen, tröstaren: den helige Ande. Parakleitos.
Säkert hade de stora förväntningar på Gud, de som var församlade. De hade sett så mycket redan, varit med om så stora saker redan. Nu fylls huset av ett öronbedövande dån och eldslågor slår fram och fördelar sig över vart och ett av lärjungarnas huvuden. Guds helige Ande börjar sitt verk i dem och löser deras tungors band, plötsligt börjar de tala all jordens språk. 

Vi firar pingstdagen, en av kyrkoårets viktigaste höjdpunkter. Över jorden utgjuter Gud sin Ande och ger kraft och liv till det som vi trodde var dött. Detta nya liv vill Gud ge oss var och en, och därför får vi vända vår blick och vår tanke till honom. I psaltaren står det: ”Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta”.

Lärjungarnas erfarenhet av den helige Ande på pingstdagen var mer än en upplevelse, en happening, ett event. Andens utgjutande blir till en personlig erfarenhet hos var och en av dem som styrker och befäster deras tro och leder till kyrkans födelse. Peter Halldorf skriver i Heligt år: "Tron är en erfarenhet som växer och fördjupas på ett sätt som upplevelser inte gör. De senare leder in i ett beroende: varje ny upplevelse kräver nästa gång starkare stimuli."

Vi sätter vårt hopp till Herren och ber:
Helige Ande låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld i från himmelen falla. Oss ock styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv. Helige Ande, hör oss!  (Sv.ps. 161:1)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar