lördag 6 maj 2017

Kristusansikte och flod


"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek".

Jag har tillbringat dagen i Skara domkyrka på ekumeniskt möte för kyrkoledare från hela stiftsområdet. Det är andra gången detta arrangerades, första gången var vid Skara stifts tusenårsjubileum för tre år sedan. Temat för mötet var "vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet" som psalm 217 säger, och huvudtalare var professor Samuel Rubensson och Syster Madeleine Fredell OP. Det har varit en fantastiskt fin dag med god undervisning, samtal med gamla och nya vänner, bön och lovsång. Framförallt är det två tankespår som jag bär med mig och som blir än tydligare tillsammans med söndagens bibelläsningar.

Det första är att se på kyrkan som en flod, vilket professor Rubensson talade om idag. Kraftfull och ström ibland, näst intill uttorkad ibland. Floden har ett näst intill oräkneligt antal vattendrag sammankopplade till sig. Alla leder de mot den stora floden och berikar den. Floden är alltid i rörelse med ett enda mål i sikte: att uppgå i evighetens hav. Mångfalden är naturlig för kyrkan, det är när kravet på enhet kommer som konflikterna uppstår.
Det andra är från Sr Madeleines föredrag, hon talade om kyrkans kollektiva minne som förutsättning för att våga tänka nytt och att de troende ska vara ett Kristusansikte för världen.

Jesus talar i Johannesevangeliet om kärleken som det som ska känneteckna de troende. Det är på kärleken vi ska kännas igen, alltså hur vi ser på varandra och hur vi agerar. Det är kristusansiktet som Sr Madeleine talade om. Vad är det för bild av Kristus som världen ser? Är kyrkan ett kristusansikte för världen, kan världen känna igen Kristus genom att se på kyrkan? Och hur är det med min syn på andra kristna? Om jag är helt ärlig, ser jag på kristna av andra traditioner än min egen med respekt och vördnad? Eller är det så att föraktet ibland lyser igenom? Ser jag kristenheten som en flod fylld av gemensamt liv sökande vägen till havet eller vill jag hellre se mitt eget sammanhang som en isolerad ö där jag inte är beroende av eller behöver ta ansvar för någon annan?

Herre Jesus Kristus, tack för att du samlar din kyrka över alla mänskliga gränser. Tack att du kallar oss till liv i ditt namn och i din efterföljd. Tack för din uppståndelses kraft som genljuder genom tiderna in i mitt eget liv. Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar