fredag 21 april 2017

Vem vågar granska Svenska kyrkan?


Facktidningen Journalisten har följt upp händelserna kring Sofia Lilly Jönssons ingående granskning av Visby domkyrkoförsamling och domprost Mats Hermansson i tidningen Dagen. Granskningen publicerades på Valborgsmässoafton för två år sedan (2015) och avslöjade stora dokumenterade arbetsmiljöproblem och en graverande konflikt mellan domkyrkoförsamlingen och Visby stift med biskop Fast i spetsen. Granskningen kan du läsa härVad som sedan följde var att domprost Hermansson och kyrkorådsledamoten Inger Harlevi anmälde reportaget till Pressombudsmannen och på deras rekommendation fälldes reportaget i Pressens Opinionsnämnd. I anmälan hävdade man att det inte fanns fog och underlag för påståendena, och reportaget fälldes.
Allting blev aktuellt för allmänheten igen i början av året då konflikten mellan biskopen och domkyrkoförsamlingen ånyo låg i öppen dager, i och med offentliggörandet av protokollet från biskopsvisitationen iförsamlingen. Visby domkyrkoförsamling valde då att författa ett svar med kommentarer och synpunkter på det som framkommit under visitationen. Läs det här. Skrivelsen är starkt kritisk till visitationens genomförande och innehåll, och ifrågasätter de åtgärder som biskopen vill se. Vidare kunde vi läsa i Kyrkans tidning (23/2) att domkyrkoförsamlingen ville ha medling i frågan från nationell nivå. Detta är anmärkningsvärt. För det första finns det ingen sådan medlingsmöjlighet, vare sig ärkebiskopen eller kyrkomötet eller kyrkostyrelsen bestämmer över församlingarna. Biskopen i respektive stift ansvarar för tillsynen av församlingarna i sitt stift, och församlingarna har att rätta sig efter det. Det är den episkopala ordning som vi har i Svenska kyrkan. Biskopens ansvar är läran men också naturligtvis att församlingarna leds och styrs i enlighet med kyrkoordningen. Att sätta sig upp mot den ordningen och inte vilja foga sig är inget mindre än myteri.
Nu kan tidningen Journalisten visa att allting som framkom i Sofia Lilly Jönssons reportage faktiskt stämde, och dessutom att anmälningarna från domprosten och kyrkorådsledamoten till PO som ledde till fällandet var osanna. När domprosten konfronteras med det i artikeln konstaterar han också att det stämmer.
Så, hur är det då att granska Svenska kyrkan? Det ovan beskrivna om Visby domkyrkoförsamling, med arbetsmiljöproblem och myteri mot den episkopala ordningen, är ett journalistiskt scoop. Sofia Lilly Jönsson arbetade under lång tid med granskningen i Dagen, och många människor bidrog till underlaget som sedan blev reportaget. Det är människor som farit illa men som vågat berätta, som tagit sitt ansvar för att allt ska komma upp på bordet. Reaktionerna har varit framförallt två: man har antingen försökt misskreditera journalisten (Sofia) eller bemött hela historien med tystnad. Jag vet inte vad som är värst. Svenska dagbladet skrev en kommentar samma dag som Journalistens uppföljning kom: https://www.svd.se/allvarligt-nar-kyrkans-folk-hanar-journalister 
Det är en rubrik som borde få varenda kommunikatör på Kyrkokansliet att få skrämselhicka och genast trycka på larmknappen.
Caroline Krook skrev en insändare i Kyrkans tidning (6/4) om den tystnadens kultur som råder i Svenska kyrkan, då med anledning av de uppmärksammade utköpen av kyrkoherdar det senaste året. Felaktigt tror vi att hålla tyst och hålla inne är att vara solidarisk och lojal. Istället är det tvärtom, vi (kyrkan) behöver en öppen diskussion och ett frimodigt samtal för att komma till rätta med problem - vilket också biskop Caroline understryker i insändaren. 
Visbykatastrofen handlar om makt och inflytande. Det är en konstitutionell kris där en församling inte accepterar den episkopala ordningen, det är också en studie av en kyrka (nu talar jag om hela Svenska kyrkan) i fritt fall; glättigt översminkad för att dölja det som egentligen ryms inombords.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar