lördag 1 april 2017

Försonaren

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. (Joh. 3:16)

Passionstiden, fastans avslutande del, är inledd och med det stegras intensiteten och allvaret i kyrkoårets bibelläsningar. Femte söndagen i fastan har temat försonaren, och som evangelium läser vi ur Johannes tredje kapitel. Det är det kända ställe som kallas "lilla Bibeln". Det är osäkert om det är ett direkt Jesusord eller om det är Johannes själv som gräver djupare ner och mediterar vidare. Så gör Johannes nämligen ofta, det börjar med en händelse eller ett samtal mellan Jesus och någon annan, och så övergår texten till Johannes eget djupgående tänkande som lett av Guds Ande driver allt vidare och ger honom skäl för namnet "Johannes teologen".

Strax innan söndagens evangelieperikop har Jesu kända samtal med Nikodemus skett. Nikodemus har lett in samtalet på frågan om det eviga livet, och vill få svar från Jesus om vad det innebär att födas på nytt. Nikodemus var en lärd man, medlem av det judiska rådet och väl bevandrad i den heliga skrift såväl som teologi. Han kommer till Jesus i skydd av natten och vill få klarhet i hur det förhåller sig med det viktigaste av allt: Guds rike och vem som får tillträde dit.

Jesus är försonaren, helaren, frälsaren, livgivaren. Han är den som ger nytt liv åt oss som vandrar i mörkret. Genom honom försonar Gud världen med sig själv. Gud sänder inte sin Son för att döma världen utan för att rädda den. Därför är också Jesu erbjudande riktat till alla människor i alla tider. Gränserna är sprängda, hindren nertagna: den som tror på Honom har evigt liv. Det är svaret på Nikodemus fråga. Det enklaste svaret, och samtidigt svårt: tro på honom som Gud har sänt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar