tisdag 4 april 2017

Dogmat och credot

Skriver idag på Kyrkans tidnings debattsidor ett inlägg om vad dogmatik egentligen är till för, hur en troende bör relatera till trosbekännelsen och varför bekännelse- och traditionstrohet är ett evangelium för ett individcentrerat samhälle.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-ar-inte-mitt-eget-lilla-hobbyrum?key=ad1174e85f80078246d3cda7676eafc5&time=1491302817

Uppdatering 5 april: eftersom Kyrkans tidnings sajt ligger nere sedan igår eftermiddag lägger jag texten här: 
Till Kyrkans tidning – replik Agneta Lejdhamre ”Dogmatiska påståenden hör inte hemma i gudstjänsten”

Kyrkans tidnings undersökning av prästers uppfattning i olika teologiska frågor har lett till en debatt i ett par veckor. Hur ska uppståndelsen tolkas? Vilken tro ska en präst i Svenska kyrkan omfatta? Och nu senast i KT 12/17, Agneta Lejdhamres debattartikel under rubriken ”Dogmatiska påståenden hör inte hemma i gudstjänsten”.

Låt mig börja med en fråga: Vad har kyrkan dogmatiken till? Är det för att driva trossyskon inför inkvisition? Är det för att prästerna ska kunna slänga sig med termer på latin? Nej, självklart inte. Den kristna tron är uppenbarelsetro och dogmatiken – trosläran – är det språk med vilket kyrkan beskriver det Gud uppenbarat. Det är kyrkans, kristenhetens, trons mödrar och fäder, de heligas samfunds samlade erfarenhet av Guds uppenbarelse. Erfarenheten kommer först, språket sedan. Så är det för det lilla barnet, så är det för kyrkan och trons liv.

Erfarenheten först, språket sedan. Kyrkans lära, sammanfattad i hennes trosbekännelser, är noga prövad genom kyrkans historia. Många gånger genom martyriets blod, som bekant. Därför kan trosbekännelsen aldrig vara bara en brokig samling sammansatta dogmer. Det är ord och ett visst språk som används, javisst, men ett språk sprängfyllt av liv och ande, byggt på erfarenhet och prövat genom århundraden.

Som präster i Svenska kyrkan har vi att förvalta och leva detta. Vi kan inte förfara med det som vi vill. Det har vi lovat. Det är endast genom Guds stora nåd som vi – som de skruttiga personer vi är – får leva och verka i samma led som apostlarna. Det får vi göra med hela vår person, men inte med oss själva i centrum utan Kristus. Att vila i kyrkans tro och tradition hjälper mig att skifta fokus från mig själv till kyrkans Herre. Det handlar inte längre om mig, kyrkan är inte mitt eget lilla hobbyrum.

Men den enskilde kristne då, som kanske kämpar inte bara med trons erfarenhet utan även med kyrkans bekännelse? Lejdhamre förkastar i sin text det som jag ändå ser som svaret, nämligen att den enskilde kan låta sig omslutas och bäras av just hela kyrkans tro istället för att stirra sig blind på sin egen. Detta är ett befrielsens budskap för vår tid, för ett individcentrerat samhälle (och kyrka) där man ogärna vill låta något annat än det egna jaget styra. Det är också ett befrielsens budskap för den lutherska traditionen där vi dras med en ofta mycket trång förståelse av kunskap och förnuft. För vad är det egentligen att förstå något?

Kyrkan är en gemenskap av troende över rummets och tidens gränser som anar det Gud uppenbarat. Trosbekännelsen är kyrkans jublande lovsång till Gud som givit allt.
















1 kommentar: