Herrens moder

 

Adventstiden går in på sin sista vecka, och jultiden närmar sig. Adventstiden är väntetid och förberedelsetid, en tid som ges oss för att vi ska kunna förbereda oss på det stora julfirandet. Förbereder oss gör vi självklart i våra hus och hem, genom att städa och putsa och hänga stjärnor i fönstren och kanske klä en gran kvällen innan julafton. Allt det är ju fint, men det är inte den förberedelsen som advent syftar till. Nej, det handlar först och främst om en förberedelse av mitt eget hjärta.
Vad är mitt hjärta fullt av? När jag ser in i mitt inre, ser jag då något som behöver städas bort eller plockas undan till bakgrunden för att barnet i krubban, världens ljus, ska kunna ta plats?

På fjärde söndagen i advent stannar vi så upp inför Jungfru Maria, Herrens mor. Hon som fick bära världens ljus under sitt hjärta och som är en förebild för oss genom att hon blev berörd av Gud på ett alldeles särskilt sätt och med hela sin kropp och själ ställde sig till Guds förfogande. Vad lär vi oss av Maria? Vi lär oss ett förhållningssätt: hon säger ja. När Gud talar till henne och ger henne en uppgift svarar hon ja. Vi kan fråga oss: lyssnar jag efter Guds röst? Säger jag ja när han kallar? Maria lär oss ytterligare att vi ska förvänta oss stora saker av Gud. "Han gör mäktiga verk med sin arm" sjunger hon i sin lovsång. Det ger oss följande fråga att begrunda denna sista adventsvecka: vad förväntar jag mig av Gud?