lördag 26 november 2016

Hoppets tid

Läser en predikan av Josémaria Escrivas för första söndagen i Advent ur  predikosamlingen "När Kristus går förbi":

"En gång såg jag en örn instängd i en bur av järn. Den var smutsig och saknade en hel del fjädrar. I sina klor höll den ett stycke ruttet kött. Då tänkte jag på vad det skulle bli av mig om jag svek den kallelse som Gud givit mig. Jag tyckte synd om det ensamma, fängslade djuret som var skapat till att flyga på oerhörda höjder och se solen ansikte mot ansikte. Du kan svinga dig upp till dessa ödmjuka höjder av kärlek till Gud och hängivelse åt alla människor. Men för att göra det är det nödvändigt att det i själen inte finns några vinklar och vrår som Jesu Kristi sol inte kan tränga in i. Du måste kasta ut all oro som avlägsnar dig från honom. Då kommer du att ha Kristus i ditt förstånd, Kristus på dina läppar, Kristus i ditt hjärta och Kristus i dina handlingar. Hela ditt liv - ditt hjärta och dina handlingar, ditt förstånd och ditt tal - kommer att vara fullt av Gud.
Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig, läste vi i evangeliet. Adventstiden är en hoppets tid. Hela vår kristna kallelses vidsträckta horisont, detta helgjutna liv som grundas på medvetenheten om Gud vår Faders närvaro, kan och bör förverkligas varje dag.
Be vår Fru om det tillsammans med mig, och föreställ dig hur hon kan ha tillbringat de månader hon väntade Sonen som skulle födas."

Nu tänder vi vårt första ljus, helt ensamt står det här. Vi väntar på ett litet barn, dess bädd en krubba är.

Hosianna, se han kommer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar