lördag 3 september 2016

Vad är verkligt viktigt?

 
När livet ställs på sin spets, vad är det då som är viktigast? Vad är det egentligen som är allra viktigast? Innan du börjar rabbla saker inom dig och kanske göra listor med prioriteringar – tänk en gång till: vad är det som är verkligt viktigt – på riktigt? Kanske tänker vi på våra relationer; familj, vänner. Kanske tänker vi på livet självt. På Gud som har gett oss livet.
Och fastän vi vet detta innerst inne, så är det så förtvivlat svårt att leva. Istället ställer vi upp långa kataloger med vad vi måste och vad vi borde och vad vi vill ha; vackra hus, perfekt klippt gräsmatta, ett bra jobb, framgångsrika vänner. Vi inbillar oss att det är det här som skänker livet mening, att det är detta som är det verkligt sanna och viktiga. Och världen låter oss tro att vi måste jobba hårt, hårt för att uppnå det och att det sedan ska skänka oss lycka. Men det gör det ju inte. Och då blir vi trötta. En del av oss blir alldeles utmattade ända in i själen och vi undrar vad det är som är fel. Vi som har allt är ändå så olyckliga.

Vi hör om den första församlingen i Apostlagärningarna att de hade allt gemensamt och ingen betraktade något som sitt. Och ändå led ingen någon nöd! De var som ett hjärta och en själ, står det. Vilket fantastiskt sätt att beskriva församlingen på. Det var som ett hjärta och en själ. De hade mött något som var större än de själva. De hade mött kärleken som förvandlar allt till blotta spegelbilder. Ingenting var längre som förut, och denna insikt födde en vilja att ge upp allt.

Vad är det då vi kan ge, var och en? Ja, det enda vi har att ge är också det enda som Gud är intresserad av: vår kärlek. På vilket sätt vill Gud att vi ger vår kärlek? Ja, genom att överlåta oss själva, våra liv, i hans hand. Genom att säga till honom som gav sitt liv för mänskligheten: Jesus jag vill tillhöra dig och lägga mitt liv i dina händer. Mitt liv är ditt, använd det på det sätt som du finner bäst. Och Jesus säger till oss genom evangeliet: kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Lär av mig som har ett ödmjukt och milt hjärta, då skall ni finna vila för er själ.

Jesus vill att vi ska lära oss av honom att bli som honom. Och hurdan är han? Ja han säger det själv: han har ett milt och ödmjukt hjärta. Det var bland annat detta som de första kristna hade erfarit, det milda hjärtat – det var det som smittade av sig och som sedan gått genom kyrkans historia och liv som en röd tråd, som lagts ned i dess DNA. Det är kärleken till nästan, till människorna runt omkring oss som ytterst kommer av att Gud älskar oss först.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar