måndag 13 juni 2016

Avskedspredikan



Varifrån kommer du och vart är du på väg? Det är en fråga som hör ihop med vem du är. Vem är du? Varifrån kommer du och vart är du på väg?
Det första som händer när Gud uppenbarar sig är att han kallar på människan. Följ mig, säger Jesus. Det är en kallelse inte till ett liv i bekvämlighet, nej, det är en kallelsen till ett liv som pilgrim. Det var därför som man sa om de första kristna att de tillhörde ”Vägen”. Att ständigt vara på väg, vandrande, gäster och främlingar har hört till den kristna identiteten ända sedan apostlarnas tid. Själva ordet pilgrim betyder främling. Det är så en kristen ska leva, inte nödvändigtvis fysiskt kringflackande, men som en främling i världen med siktet inställt på evigheten.

Med den inledningen får frågan ”Varifrån kommer du och vart är du på väg?” en annan ton. För varifrån kommer du? Vad finns bakom dig, inom dig? Djupt, djupt därinne finns Guds kallelse. Gud kallar dig vid namn och kallar dig till tjänst för sitt rike. Djupt, djupt därinne finns rösten, Guds röst, som kallar dig och säger följ mig! Hör du rösten? Du kanske har hört den förut men så har den bleknat? Har du kanske aldrig tänkt att Guds kallelse gäller dig? Tänk då på de första lärjungarna. Ingen av dem hade tänkt sig att de skulle bli kallade till pilgrimsliv av Jesus den där dagen på stranden. Men så blev det. Jesus valde inte ut några särskilt dugliga, utan han valde dem som var villiga och som gick. Det samma gäller för oss. Ingen av oss är kallade för att vi är bättre än andra, för att vi har större nätverk, mer resurser än andra eller lever ett mer välordnat liv. Sådana saker är helt oviktiga nämligen när det gäller Guds rike. Gud har valt ut dig, dig, och dig – ja, alla oss, inte för att vi uppfyller en särskild mall utan för att vi är villiga. Det är så Gud bygger sin församling. Han samlar dem som är villiga och formar sin församling därefter.

Hur känner man då igen Guds kallelse? Ja, den yttrar sig som en längtan som inte vill gå över – hur kommer det sig annars att Petrus och Andreas lämnade näten, ja allt vad de hade för händer, på stranden och följde Jesus? Det är en längtan som inte vill gå över, en längtan som står till något så mycket större och högre än det som ger framgång i världen. Det är längtan som säger dig att livet är långt mer än det som syns, än det som går att sätta ord på. Det är längtan som säger dig att Gud vill något med ditt liv. Det är längtan som plötsligt ger svaret på frågan: Varifrån kommer du och vart är du på väg?

Profeten Jesaja talar till oss och påminner oss om varifrån vi kommer. Gud säger till oss genom profeten: Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. Det här är Guds ord till oss idag. Det talar rakt in våra liv, och det talar in i församlingens liv. Abraham, som var en enda, följde Guds kallelse och gick dit Gud sa till honom att gå. Han fick utstå svårigheter, tider av ökentorka och sorg, men till slut fick han ändå bli det hans namn betyder: Fader för många. Genom Guds välsignelse blev han som var ensam till många.

Vi lär oss av Abraham att vi ska leva med en fast grund i det som Gud uppenbarat för sitt folk. Tron, ordet, gemenskapen. Allt vi har, har vi fått av Gud. Allt vi blivit och allt vi uppnått, det har vi gjort i hans kraft. Så är alltså alltsammans Guds verk. Så ska vi se på församlingen, som Guds verk. Och här är vi, en del av Guds församling, en del av Guds verk. Kallade till tjänst. När du ser på Guds stora världsvida församling - som är större än Ardala, större än Skara pastorat, långt större än Svenska kyrkan och till och med större än de europeiska kyrkorna (kan du tänka dig!) - ser du kanske också att hon inte alltid har en så vacker och välpolerad yta. Ganska ofta råkar vi i gräl med varandra och ganska ofta beter vi oss illa mot varandra. Ja, kanske ser du när du tittar riktigt nära på den brokiga mosaiken som är Guds församling att vi är en samling syndare. Allt vad som kan letas upp av tvivelaktigt folk. Vore det inte rent av underligt om man inte började klaga och säga: Gud verkar ju ta emot vem som helst! Det kan väl ändå inte vara meningen! Men då tittar du inte tillräckligt nära. För du ser kanske inte det viktigaste; att vi är en samling rättfärdiggjorda syndare.

Jesus ger oss en liknelse idag om ett förlorat mynt. Liknelsen är en del av en serie på temat förlorad och återfunnen som evangelisten Lukas återger. Det är liknelsen om ett förlorat får, en förlorad son och ett förlorat mynt. Löftet som ligger i liknelserna är att det finns ett hem hos Gud och det är öppet. Det är öppet för dig och mig, för alla som vänder sig till Gud och vill söka honom, som vill följa den kallelse som han lagt ned i oss. Det finns ett hem där syndaren blir räknad som rättfärdig.

Och att vi får vända om och vara en del av Guds församling trots våra brister är just det som är meningen. Inte att Gud skulle gilla eller godkänna allt hemskt och galet som finns på jorden, nej utan att han skulle förbarma sig över oss alla som gör och tänker så mycket hemskt och galet och ge oss en möjlighet att komma till honom för att kunna komma loss ur allt det galna och inte behöva stanna i det för alltid. Därför kallar Gud syndare och inte rättfärdiga. De som anser sig rättfärdiga, det vill säga redan klara, vill ju ändå inte ha någon hjälp av Gud. Nej Gud vänder sig som en läkare till dem som har sår och som behöver läkedom. Därför gläder sig himlen med alla dess änglar över en enda syndare som omvänder sig, ja mer än alla rättfärdiga. Paulus sitter i fångenskap och skriver till församlingen i Efesos. Han påminner oss om det stora och underbara i att få vara med bland dem som hör ordet och ta emot det i tro. Av nåd är ni frälsta genom tron! Det påminner han om från fängelset. Nåd!

Det är så det ska vara att vara församling. Att leva i den glädjen. Att leva kristenliv tillsammans och glädja sig över varandra. Att säga ”tänk att just du är här! Vad glad jag är att se dig!”. Och: viktigast av allt. Att säga till sig själv: tänk att jag är här, tänk att jag, just jag lilla förlorade mynt, får sitta här och finnas med vid bordet. Tillsammans med Petrus, Maria, Tomas och Marta. Vi, tillsammans vid nådens bord. Tänk att jag får komma hem.

Varifrån kommer du och vart är du på väg? Pilgrimens slutgiltiga mål är himmelriket och den stora festen där. Under vägen får pilgrimen sin rast och vila vid måltidsbordet, altaret. Här, i brödet och vinet ryms himmel och jord på samma gång. Här blir Kristus en del av våra kroppar och vi får en försmak av den himmelska festen, den där Fadern står med öppna armar och hälsar oss välkomna och vi går glada in, där vi känner oss hemma. För där Gud är känner man sig alltid hemma.

Slutligen. Varje människas liv innehåller ett visst mått av uppbrott. Det behöver inte alltid vara dramatiskt, men det är nödvändigt. Det är inte främst ett uppbrott från något, utan ett uppbrott till något. Så är det för mig idag. Att lämna det kända, det som är lätt att älska, och ta ett steg ut i det okända. Jag är oerhört tacksam över tiden i tjänst här i Ardala församling, tacksam för er alla som är här och många andra som vill leva kristenliv och ta ansvar för församlingen. Gud som har börjat ett gott verk i er lämnar er inte. Och där Gud är känner man sig alltid hemma.

1 kommentar:

  1. Thorsten Schütte16 juni 2016 15:42

    Fin predikan! Karin Boyes dikt passar bra därtill:
    http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/i-rorelse.shtml

    SvaraRadera