fredag 25 mars 2016

Korset och Maria



Av Jesu förtvivlansrop på korset lär vi att Gud håller för våra tvivel och vår förtvivlan. Gud håller till och med för våra anklagelser och bitterhet. Gud håller för vår rädsla och egoism, för vår undflyenhet och vårt svek. För det är ingen annans anklagelser, rädsla, undflyenhet, egoism och svek som får Jesus korsfäst. Allt det som vi vill sätta ”dom” framför i passionsberättelsen ska vi istället sätta ”jag” framför. Det är ingen annans synd, utan det är min. På korsets trä är världens ljus och kärlek uppspikat, och vi gjorde det. Jag gjorde det. Jag har del i världens bortvändhet från Gud. När jag vänder mitt ansikte bort från den som söker min blick, bort från den som behöver min hand. När jag låter mitt hjärta hårdna inför ondskans makter i himlarymderna, när människor går under, dör, och jag vänder mig bort och tänker – det gäller inte mig – då är det jag som korsfäster Kristus.

När jag hade korsfäst honom delade jag upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog jag mig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade jag satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung.

 
Det är jag, vi, som korsfäster Kristus. Ingen annan. Och vid korset står Jesu mor. 


Genom Marias blod och vatten kommer Jesus till världen och genom blod och vatten lämnar han den. I år infaller långfredagen och Jungfru Marie bebådelsedag på samma dag. Jesu mor Maria följer sin son ända till korset, rakt in i döden. Maria är en lärjunge, en kvinna som ska bli en stark och aktad person i den första församlingen i Jerusalem. Hon är en viktig ledare och förebild i lärjungakretsen. Men först och främst är hon mor till honom som nu hänger på korset. Att överlämna sitt barn i dödens händer är en fasa, och det är vad Maria måste göra nu. Han, som kom till världen genom hennes blod och vatten, lämnar nu världen genom blod och vatten. På korsets trä är världens ljus och kärlek uppspikat, och vi gjorde det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar