tisdag 8 mars 2016

8 mars




Det är tisdagen den 8 mars idag. En tisdag precis som ett oräkneligt antal andra tisdagar som gått och som antagligen kommer att komma. Idag är det också internationella kvinnodagen. Jag undrar när jag började kalla mig feminist. Jag undrar inte så länge, för egentligen har jag inte kallat mig feminist i särskilt många år även om jag har identifierat mig med feminism i hela mitt liv.


När jag var liten tänkte jag aldrig att jag var mindre värd än pojkarna. Däremot förstod jag mycket tidigt att det var bland pojkarna jag skulle befinna mig, för det var mot dem de vuxnas uppmärksamhet riktades och det var där det mesta roligt hände. Och jag ville ha uppmärksamhet, jag ville verkligen vara med där det hände. Jag fick vara med, men aldrig fullt ut. Jag fick vara med på den redan bestämda leken om jag följde dess tyst överenskomna regler. Jag fick aldrig bestämma lek på rasten eller i scouterna, underkastelse var förutsättningen för gemenskap. Att vara flicka var för pojkarna att vara annorlunda, abnorm. Så länge jag inte avvek för mycket var jag accepterad. Från vuxenvärlden (inte mina föräldrar, dock) fick jag lära mig att jag borde borsta håret och vilja ha örhängen.


Som vuxen och präst ser jag att samma mönster som på skolgården i många fall fortfarande gäller. Så länge jag följer reglerna är jag accepterad, jag kan till och med framhållas nästan som ett alibi - se hur duktiga vi är som låter henne vara med! Jag känner ett enormt tryck att lyckas, att vara mer påläst, att arbeta hårdare, gnälla mindre... och ändå lyckas jag inte finna vägen genom labyrinten, ändå slår jag i glastaket om och om igen, ändå lyckas jag inte avkoda de på förhand bestämda reglerna.
Idag föder uttryck för könsmaktsordningen vrede hos mig, och det är bra tänker jag. Vrede är något jag kan arbeta med, något som kan ge kraft och energi, arbetslust och inspiration. När jag var yngre var jag mest förvirrad av alla olika signaler. Förvirringen ledde till att jag inte kände mig hemma någonstans. I männens värld fick jag inte vara med, i kvinnornas värld var jag en olik som utmanade och det ledde ofta till uteslutning även där. Bort det!


... där är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus.


Galaterbrevets (Gal 3:28) ord har jag alltid burit nära hjärtat. Visionen av Guds rike där ett nytt Vi råder som inte bygger på underkastelse utan frihet. Jag älskar de orden.


Samtidigt hör jag hela tiden den där rösten som säger åt mig att borsta håret och ta på mig örhängen. På något märkligt sätt är det samma röst som säger att jag måste arbeta ännu hårdare, visa mig duglig och tuff. Rösten som säger att jag inte ska ifrågasätta den rådande ordningen, utan underkasta mig den. Den där rösten som säger att jag borde anpassa mig.   





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar