fredag 19 september 2014

Enheten i Kristus


Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? (1 Kor. 1:10-13)

Inför kommande söndag och kyrkoårsvecka läser jag som vanligt bibeltexterna och mediterar över temat; Enheten i Kristus. Jag finner det intressant, och för all del även ganska sorgligt, att denna vecka parallellt följa debatten om Svenska kyrkans förhållande till den romersk-katolska kyrkan. Debatten initierades av ett antal namnkunniga företrädare för romersk-katolska kyrkan i Sverige, och man lyfte fram kritik gentemot den upplevda monopolställning som Svenska kyrkan både har och tar på sig i kyrklighetens Sverige. Författarna ville med bestämdhet hävda att Svenska kyrkan utgör ett brott med katoliciteten i Sverige, och att man på intet vis kan sägas ha en obruten linje från den första ärkebiskopen i Uppsala till idag. På Evangeliumbloggen, som naturligtvis var först lyfte Sofia upp artikeln och ställde intressanta frågor. Jan Eckerdal svarade katolikerna i tidningen Dagen, och inte så oväntat lyfter han fram kritik mot debattörernas egen arrogans och romersk-katolska kyrkans egen självbild som den enda sanna kyrkan. Mikael Löwegren fortsätter debatten och avslutar sitt inlägg med orden:

Svenska kyrkan håller nu i raskt takt på att förspilla sitt arv. Hon behöver återförenas med den stora gemenskapen i kommunion med biskopen av Rom. Men det handlar då verkligen om att återförenas, inte om att en utbrytning skulle återvända till den enda sanna kyrkan. Det svenskkyrkliga arvet behöver i en sådan process tas till vara och integreras i en större helhet. Bara så kan vi sätta reformationens bortre parentes.

Jag välkomnar idédebatt i kyrkligheten, och detta är en synnerligen intressant och välbehövlig debatt. När det gäller förhållandet mellan Svenska kyrkan och romersk-katolska kyrkan i Sverige så är det uppenbart att man, trots den offentliga välvilligheten gentemot den andre, försöker sopa undan en hel del gammal smuts under mattan. Om det ska komma någon som helst frukt av den här debatten så krävs dock först och främst det som alla debattörer efterfrågar hos den andre: ödmjukhet, och det kravet behöver vi lägga på oss själva innan vi kräver det av någon annan.

Kyrkosplittringen inleddes tidigt, redan i de första församlingarna. Det vittnar Nya testamentet om. Dock är det en svår synd, för det är inte så Gud vill se sin kyrka. Har Kristus blivit delad? Nej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar