fredag 30 maj 2014

Bönsöndagen


Lärjungarna kommer till Jesus och vill lära sig be, men egentligen behöver vi inte lära oss det. Det ligger i oss naturligt, som nedlagt ifrån skapelsen. Varje litet barn kan be, det tror jag vi alla har erfarenhet av, och med en naturlighet och ärlighet som vi vuxna hela livet försöker återvinna och efterlikna. För bönen är hjärtats samtal med Gud, och ett samtal blir bättre och innerligare ju ärligare och naturligare det är. Vi har fått en gåva i det att vi får ha direktkontakt med Gud, vi behöver inte gå genom någon annan. 

Djup och ärlig bön kräver en tystnad i mitt inre, en tystnad där jag kan gå in i ett samtal med Gud. Det finns inga gränser, här har vi fått full frihet. För, som det står i Romarbrevet som utgör vår episteltext idag, så vet vi ju inte hur vår bön egentligen bör vara – det vill säga, vi har inte fått några exakta angivelser – men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi behöver alltså inte vara oroliga. När vi ber kan vi vara fullkomligt ärliga och naturliga, för den helige Ande ber för oss ständigt med rop utan ord. 
Det är en vacker bild av treenigheten som målas upp inför oss: Gud som har skapat världen och allt den rymmer och som vi får kalla för vår far, kallar på oss ständigt och vill leva i gemenskap med honom. Sonen, vår bror Jesus, världens frälsare, lär oss vem Gud är och lär oss att be till Gud vår far. Den heliga Ande, livskraften som svävat över jorden sedan skapelsens morgon och som ingjuter hopp och mod ber för oss till vår Fader under dag och natt, ja ropar ständigt utan ord. Vi är helt omslutna, inneslutna av och i bön.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar