söndag 20 april 2014

Påskdagen


Vad ljus över griften, han lever, o fröjd! 
Det är påskdag och vi firar Herrens uppståndelse. Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden. Halleluja! Över världen sprids påskropet och glädjen som en löpeld, ett motstånd mot ondskans makter i himlarymderna. Så var det i Jerusalem också den första påskdagen, ropet spreds och församlingen byggdes när människor vittnade om sin erfarenhet. 

Kyrkan har aldrig varit och är inte en grupp människor som tycker likadant eller ser likadana ut. Det är ingen förening för människor som tänker på ett speciellt sätt. Snarare går något grundläggande förlorat i den församling där alla ser likadana ut och tänker lika om allt. Om ingen oliktänkande släpps in i gemenskapen så blir vi inte hela!

Kyrkan är människor som sett och anat att Gud lever, som vågar tro påskens vittnen att graven var tom och att Jesus vunnit seger över döden. Det är kyrkan, och den består av oss som lever nu och de som gått före oss. Vi är kallade till att vittna och bygga församling tillsammans. Den grundläggande kallelsen sker i dopet, där kallar Gud oss ut i en värld där stora risker väntar – precis som det var för lärjungarna på påskdagen. Därför är också påskdagen en dag då människor över hela jorden uppdaterar sitt dop genom att doppa några fingrar i dopfuntens vatten och stryka på sin panna eller göra korstecknet. Det gör jag idag också och säger för mig själv ”jag är döpt i Jesu namn”. Är du inte döpt, doppa fingrarna i vattnet ändå som en påminnelse om att den möjligheten finns och att Gud i dopet ger oss ett synligt tecken på att vi hör ihop med honom. 

Nu är den efterlängtade påskdagen här, och vi ska vara glada; Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden, halleluja!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar