fredag 18 april 2014

Långfredagen - Korset


När världens frälsare jag ser på korset där sitt liv han gav,
jag bittert ångrar, blygs för det som förr min lust och stolthet var.

Ej större ära finns än den, att ärans konung höra till.
Jag ser vad som oss skiljer än och ber dig, Jesus: Gör mig fri.

Ditt blod, en dräkt i purpurrött, försoningstecknet för mig är.
Det är min död som du har dött, det är ditt liv du åt mig ger.
Den kärlek som så underbar i dig, o Jesus, tog gestalt
som gåva och som svar vill ha mig själv och allt som du mig gav.

                      Sv. ps. 145

På korset vänder Gud det onda till något gott. Den ondska som dödar Jesus vänder Gud till välsignelse, och ondskan slår tillbaka i sitt eget ansikte. Men om det vet ännu ingen av lärjungarna, inte Maria eller de andra kvinnorna vid korset, inte rövaren som ber om en tanke. Även vi får stanna upp här, vid korsets fot. Här får vi stanna ett slag för att försöka ta in den dyrköpta seger som korsdöden är. Mörkret som sänkte sig över landet vid Jesu död var bara en svag avbild av det yttersta mörker där ondskan hör hemma och där den till slut måste stängas inne, för evigt skild från Gud. I detta mörker hänger nu Jesus, ensam. Han upplevde vad det vill säga att vara helt skild från Gud och allt det goda som Gud i denna världen omger allt och alla. Här var han nu skild ifrån allt det goda, all den tröst, all den gemenskap med Gud som vi kan äga också i det svåraste lidande. Han var ensam med ondskan och mörkret.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar