tisdag 29 april 2014

Bygga församling


Hur i hela friden ska det gå till i dagens Svenska kyrkan egentligen? Idag är det en tröstlös dag, en sådan där dag då jag undrar om allt slit är värt det egentligen. Det handlar alltså inte om församlingen, att det skulle finnas en ovilja eller tröghet där - nej, tvärtom! Det finns hur mycket vilja och kraft som helst. Men som jag skrivit om ett stort antal gånger här och på andra platser är det kyrkans organisation och de omgivande strukturerna som är upphov till problemen och tröstlösheten. 

Ett framgångsrikt församlingsbygge grundas på ett rikt och kontinuerligt gudstjänstliv, ett delat ansvarstagande, bön och studier, diakoni och själavård, ett stort barn- och ungdomsarbete och ett generöst utåtriktat arbete - mission. Detta bör varje församling själv få besluta om och dra upp riktlinjerna för  - för församlingens självständighet borde vara den grundläggande utgångspunkten. Så är det inte idag. Allt församlingsarbete ska nu ske inom pastoratets organisation, det är där som församlingsinstruktionen författas och beslutas, det är där kyrkorådet finns som handhar ekonomin, allt enligt den nya organisationen efter den prisade strukturutredningen "Närhet och samverkan". Det har lovats guld och gröna skogar; små församlingarna ska inte längre "behöva" fira gudstjänst varje söndag - så blidkar ni hembygdsivrarna som inte vill lova Gud i första hand utan värna sin kyrka och hembygd. Små församlingar ska inte längre "behöva" ha hand om ekonomiska frågor - så tuktas uppstudsiga församlingar som inte ställer sig i ledet. Små församlingar ska inte "behöva" samla förtroendevalda till styrelser, utan de väljs åt församlingen av pastoratet - så tystar man opposition. 
Om sedan pastoratet - denna obibliska hittepånivå  - ändå beslutar och ansvarar för all verksamhet, då kan alla pastoratets församlingar slås i hop till en och densamma, för då blir ju allt mycket lättare. Och eftersom det bara behöver firas en huvudgudstjänst i pastoratet per söndag (även om det just i mitt stift efter massiv kritik har utfärdats andra edikt) så kan ju det ske i den största av pastoratets sexton kyrkor, och då kan vi ju arbetsbefria prästerna och musikerna och stänga övertaliga kyrkor. Eller? 

Ska det överhuvudtaget vara möjligt för små församlingar att finnas i Svenska kyrkan? Eller är planen att alla små enheter långsamt ska tröttas ut genom organisationsförändringar och strukturutredningar för att samtidigt  - nästan omärkligt - ätas upp av Den Stora Koncernen? "Enheter", förresten. Varför har jag lärt mig att det är så man talar om församlingar numera? När blev affärsvärldens språk kyrkans språk? Smygande, nästan omärkligt. Men så är det naturligtvis inte. Nejdå, vi är kyrka, vi spelar inte efter världens regler. Absolut inte. Ärkebiskopen är inte koncernchef. Eller är hen det? Hur var det nu igen? 

Svenska kyrkan är inte en koncern, är inte en koncern, är inte, inte, är inte inte inte, är är är är... Vad är det hon är egentligen?







4 kommentarer:

  1. Mycket läsvärd text, tack! / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen din frustration. Den är min också. Sedan decennier tillbaka. Kyrkans stora administrativa överbyggnad har många gånger känts så kvävande att det varit svårt att andas. Men med någons hjälp (jag vet nog vem) så har jag fortsatt och är just nu med i en frivilliggrupp som försöker ge nytt liv i en distriktskyrka. Trots överbyggnadens många gånger obegripliga motstånd. Låt mig dela en dikt som jag skrev för ett tag sedan:

    MORGONGLÖD PÅ STRANDEN

    Nattens mörker
    viker sakta undan.
    Låter ana solens
    första blodröda strålar.

    En båt närmar sig
    land med tunga årtag,
    fylld med besvikelser,
    sorgset vemod, nederlag.

    På stranden syns
    allt tydligare en glödhög.
    I luften doftstötar
    av nygrillad fisk och bröd.

    En man sitter lugnt
    vid elden och väntar.
    När båten får landkänning
    tänds ett hopp bland de trötta.

    Mannen tycks så bekant.
    "Kom och ät" säger han.
    Det brustna livet
    fylls med läkedom och ljus.

    Med vänlig hälsning/ Ulf Hjertén i Nyköping

    SvaraRadera