fredag 25 april 2014

Andra söndagen i påsktiden


Tomas hade inte varit med när Jesus kom tillbaka. När jag läser om Tomas i Johannesevangeliet förflyttas jag tillbaka till tonåren. Jag vet precis hur det är att inte ha varit med gruppen en dag bara för att upptäcka att när jag kom tillbaka så har allting förändrats. Mitt vuxna jag vet att det gällde något oviktigt, men för mitt tonårsjag så hade det lika gärna kunnat vara Kristi uppståndelse. Jag var inte med, och plötsligt är allt förändrat. Vem är jag nu? Vilken plats har jag nu? Får jag vara med? 


Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” 

Jag vet att Johannes vill lyfta fram att tron på Jesus är det första och största, och att vi ska släppa kontrollen och ge oss hän. Men jag har alltid tyckt att Jesus är väl sträng mot Tomas (i jämförelse med till exempel Petrus), och liksom hänger ut honom inför de andra: Se här nu, här har du dina bevis! Kanske skrattade de andra lite grann. Tomas kanske inte ville ha bevis egentligen, utan ville bara höra att han också fick vara med även om han missat uppståndelsen.

Så tag nu mina händer  och led du mig,
att saligt hem jag länder o Gud, till dig. 
Ditt barn i nåd ledsaga, min väg är svår; 
jag vill ett steg ej taga där du ej går. 

Ja låt mitt arma hjärta en gång få ro,
åt dig i fröjd och smärta sig helt förtro;
och låt ditt barn sig luta intill ditt bröst
och sina ögon sluta och finna tröst. 

Får jag ej strax förnimma ditt starka stöd,
jag ser dock målet glimma ur natt och nöd. 
Så tag då mina händer, och led du mig,
att saligt hem jag länder, o Gud, till dig. 

                     Sv. ps. 277






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar