fredag 24 januari 2014

Tredje söndagen efter trettondagen


Det finns ord som griper tag mer än andra, som får mig att rysa till och instinktivt sluta ögonen som för att gömma mig. Ord som bränner. I söndagens evangelietext finns en sådan mening: "Herre kom innan mitt barn dör". Jag blundar. Barn får inte dö, så enkelt är det. Orden bränner. Jesus, gör något. 

En man som står i kunglig tjänst har kommit till Jesus, och det är han som yttrar orden. Han har bett Jesus komma och bota hans son, men Jesus svarar snarstucket "Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte." Han verkar trött på människorna. Jag ser framför mig hur Jesus sedan vänder sig om och går, kanske dunkar någon lärjunge honom på axeln; "bra sagt, där". Mannen som inte vet vad han ska tro mer än att han inte får ge upp, säger det där som är så svårt att höra. Hans barn kommer dö. Barn får inte dö, barn får inte dö, får inte, får inte, får inte dö. Jesus stannar, vänder sig om igen. Barn får inte dö. "Gå hem, din son lever." 

Mannen trodde på det Jesus sade, och när han kom hem var hans son frisk. Ett under har skett. Undret var inte ett direkt resultat av mannens exceptionellt starka tro, det står att han kom till tro när han såg vad som skett. Undret sker då Jesus ändrar sig och grips av medlidande med barnets pappa. Jag förstår inte Jesus snarstuckenhet, men jag tackar för att  vi har en Gud som kan ändra sig. 

Käre Jesus, kom, våra barn dör. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar