fredag 29 november 2013

Första söndagen i Advent


Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. (Ps. 24)

Jag hade adventssamling med skolans elever och lärare idag. Jag frågade barnen varför de trodde att folket lade sina mantlar framför Jesus när han red fram på vägen upp till Jerusalem, och en pojke svarade: för att de ville ge respekt till Herrens son. Några andra barn nickade och jag sa: visst är det så! De ville ge respekt! Jag slogs av barnens insiktsfullhet och spontanitet.
Första söndagen i Advent är en dag som är så självklar i sitt budskap, och samtidigt så svår. Det handlar om Guds löften och om hur vi bereder oss för att ta emot dem genom hans Son. Det är självklart, men samtidigt inte. Många som inte annars firar gudstjänst dras på söndag till kyrkorna av en längtan att möta det där som inte går att sätta ord på, det som är så självklart men ändå inte. Vi som predikar försöker slå an en ton som är välkomnande, tydlig och inkluderande utan att för den skull bli ytlig. 

Jag slås av att jag ibland kanske grubblar för mycket - är det verkligen så svårt som jag vill få det till? Är det inte egentligen ganska enkelt? Är det inte samma människor som kommer till kyrkan första söndagen i Advent som också mötte Jesus på vägen till Jerusalem? De som gick ut ur staden för att möta honom som de hört om men som de inte sett - de längtade efter det där som det inte går att sätta ord på. De drogs ut för att någonting inom dem sade att livet är mer än det som syns. Det går en rak linje från människorna som bredde ut sina mantlar på vägen till mig själv och till barnen på adventssamlingen och till alla oss som samlas i kyrkan på söndag. Vi längtar efter något mer, mer än det som syns, och vår längtan blir besvarad i Honom som vi ser rida på åsnan upp till Jerusalem. 



1 kommentar:

  1. Så sant, du är klok Judith! Ibalnd behöver vi inte teologisera bara leva i mysteriet.

    SvaraRadera