fredag 4 oktober 2013

Tankar inför helgen


"Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig." (
1 Mos. 15:5 - 6)

Det är ett fantastiskt löfte som Abram, sedermera Abraham, får av Gud. Han ska räknas som far inte bara till sin egen familj utan till hela Guds folk. Abraham, far till många folk. Han har fått Det Stora Löftet. 

Men Abraham och Sara bär på ett tvivel som de nästan inte vågar yppa; de kan inte få några barn. Så många år har gått och ingenting har hänt. Så många förhoppningar som grusats innan de ens fått liv. Ska deras brist, deras dysfunktionella kroppar, bli ett hinder för Guds löfte? Den frågan kan inte ställas. 

Sara har slutat hoppas. Drömmen gör alldeles för ont, bättre att tro det värsta. Ensam kom hon till världen, ensam går hon ur den. Hon övar på sitt leende, hon tänker att hon svävar. Ovanför. 

Abraham söker nattens ensamhet och andas ut sin oro: 

Men vi kan inte, vi kan inte. Det blir ju inget barn.

Allt det som var tomt och tyst, ja ont, det vänder Gud till något gott. Se mot himlen, kan du räkna alla stjärnorna? Nej, det kan du inte. Men Gud känner varje stjärnas särskilda sken och har gett dem och dig namn. 


Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt;
likt morgonens droppar de falla och glimma likt dessa så skönt.
Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt.


                                                       Sv.ps. 260

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar