fredag 28 juni 2013

Tankar inför helgen


"När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. Det står ju i skriften: 'Se, på Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam.' Äran tillfaller alltså er som tror. Men för dem som inte tror 'har stenen som husbyggarna ratade blivit en hörnsten', 'en sten som de snavar på, en klippa som de stöter emot'. De stöter emot därför att de inte lyder ordet. Så är det förutbestämt för dem. Men ni är 'ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk'. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet".
(
Petrus första brev kapitel 2, vers 4 - 10)

Förra söndagen firade vi gudstjänst i en av vår församlings kyrkoruiner, och jag blev då uppmärksammad av en av mina församlingsmedlemmar på att hörnstenen, det vill säga den viktigaste stenen som byggnaden utgår ifrån, låg framgrävd och slängd på ett otacksamt sätt mitt i ruinen. På ett märkligt sätt hade stenen hamnat alldeles vid foten av altaret. Märkligt. Talande. 

Alldeles bortsett riktigheten i berättelsen och huruvida det kan finnas arkeologiska aspekter på det hela, så kom mannens ord för mig igen när jag läser texterna för den kommande söndagen. Petrus talar om att vi skall bli levande stenar i ett andligt husbygge och om Hörnstenen, den utvalde och ärade, den som skall bygga det nya Sion, Guds hus, Guds folk.

Jesus är den hörnstenen. Den som allting vilar på, den sten från vilket hela byggnaden utgår. Jesus, mer ratad nu än kanske någonsin förr, bortslängd på otacksamma platser, bortglömd. Men aldrig överger han sin kyrka, sitt altare. Aldrig överger han, trots att det kan tyckas så. Altaret är själva tecknet på hans närvaro, hans märkliga närvaro som är oberoende tid och rum. Hoc est corpus meum. Där vi blir ett med honom och ett med varandra. 




2 kommentarer:

  1. Underbart gott skrivet - läser dig ofta och alltid med behållning. Allt bäst / Leonard

    SvaraRadera