torsdag 2 maj 2013

Långt bortom rymder vida




Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta den bedjandes suckar går. 

                   Sv. ps. 212:3 

Det är märkligt med texter som man kan läsa eller sjunga gång på gång utan att de riktigt hittar in. Och så, en dag så läser man dem igen i en annan situation, eller så läses de högt av någon annan och en minimal förändring i tonfall eller uttal gör att texten får liv och växer. 
Så var det vid mässan i kväll när vi sjöng psalmen jag citerade ovan. Helt plötsligt växte den fram och fick liv. 
Det får mig att tänka på att det spelar roll vem det är som ges röst i församlingens gudstjänst. En bibeltext eller en sång kan för mottagaren få en helt annan innebörd beroende på vem som framför den. Ett barns röst. En åldrandes röst. En kvinnas röst. En mans röst. En bruten röst. En upplyft röst. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar