söndag 17 mars 2013

Maria och en väg framåt


Idag på Jungfru Marie bebådelsedag läser jag om igen Gunvor Vennbergs synnerligen intressanta essä "Marias väg" i senaste numret av tidskriften Evangelium: läs här 

Vennberg argumenterar för att det i den monastiska traditionen, i essän representerad av Mariadöttrarna och dess grundare Paulina Mariadotter, finns en möjlig väg för kyrkan att komma bortom ämbetsstriden - det vill säga frågan om kvinnors och mäns möjligheter till tillträde till prästämbetet, och frågan om mäns och kvinnors jämlikhet i allmänhet. Vennberg menar att en samexistens är möjlig, att kyrkan är kapabel att rymma olika åsikter och insikter i ämbetsfrågan. Det behöver väl knappast påpekas att denna inställning inte är helt okontroversiell inom Svenska kyrkan. 
Vennberg pekar på att tillträde till ämbetet i mångt och mycket har kommit att handla om rättigheter, vilket enligt henne är helt orimligt. Jag delar hennes uppfattning. Tillträde till prästämbetet kan aldrig handla om rättigheter, det är inte en mänsklig rättighet att bli präst för någon människa. 

Vägen som Paulina Mariadotter får stå som exempel för innebär att vi alla, kvinnor och män, har möjlighet till en "andlig emancipation" där en människas sanna och verkliga frihet handlar om en frihet att göra Guds vilja och inte foga sig under världens herrar - precis som jungfru Maria. Det kan framstå som att man fogar sig under en patriarkal dogm, men i själva verket lever man i en frihet som är större än något annat. Det är en frihet som kommer av att ha en enda Herre - Gud. 

"Graden av frihet blir därigenom hos Mariadotter en effekt av graden av överlåtelse och helgelse. Kvinnan blir fri att göra Guds vilja. Av denna nya sorts kvinna var Maria den första. Marias lydnad som Herrens tjänarinna vid bebådelsen är med detta synsätt inte en patriarkal förorening i kristendomen, utan ett utflöde hos den nya människan som slutat göra uppror mot Gud. Genom att underordna sig Gud istället för att som Eva ta sig friheter, möjliggör Marias lydnad alltså kvinnans frigörelse, genom att hennes son Jesus Kristus kan födas in i världen."

Det är denna frihet, snarare än en jakt på rättigheter och yttre jämställdhet, som kan vara nyckeln till vägen framåt i de till synes aldrig sinande striderna om ämbetet. Svenska kyrkan har valt en ordning där män och kvinnor har samma möjligheter att blir präster, men den stora frågan är hur kyrkan hanterar dem som inte delar synen på denna ordning. Vennberg menar att en kyrka som rymmer båda hållningarna är möjlig, och jag är beredd att ställa upp på det. Paulina Mariadotter utmanar oss att tänka större, högre än att bara fastna i rättighetstänkande och skyttegravsdebatt. En frihet som är vidare än den världen kan ge, vad är det? Andlig emancipation, långt mer än en frigörelse som bara handlar om det som är här och nu, jag vill veta mer om det, jag vill söka det! 







1 kommentar:

  1. Det finns alltid en stor risk med att använda ord ur den bibliska världen dels för att de kan ha en annan betydelse idag än då, dels ge anledning till missförstånd och då, tror jag, många skyggar för dem och väljer helt andra begrepp och ord, om man så vill mer " sekulära". Om vi tar tex begreppet lydnad, Marias lydnad och försöker att närma oss ett semitiskt tankesätt, det som då var en självklarhet, tror jag vi kan lära oss något av dem som kommer ur andra kulturer ex islam ( nu tar jag ett vågat steg som jag VET inte är invändningsfritt ur flera aspekter) och våga lyfta fram underkastelse, underordning. I NT är det tydligt att någon frihet inte finns utan en Gud. Att s à s vara fri är att vara slav, slav under Kristus och paradoxalt just då fri, frihalsad, frälst! Om vi då går in under Kristus, kan vi då inte acceptera att han har vänner som inte tänker som oss själva? Till helgelse hör att bli missförstådd, ringaktad, föraktad, också av " de egna". Nu menar jag inte att tveksamhet till prästvigning av kvinnor skulle vara förakt, inte alls, men jag VET att vad man än säger så KAN det tolkas än si och än så, och tillsist återstår att tiga. När alla som vänder och vrider tiger kan få sätta agendan, utöva makt. Frågorna är komplexa och nånstans i botten på dem alla måste den självrannsakande frågan ställas: driver jag mig själv eller Kristus? När jag har svaret på den, är rädsla för olikhet ingen väg jag vill gå. Din frågeställning pekar åt rätt håll, menar jag och med detta inlägg ville jag blott säga en sak: du är inte ensam om dina funderingar och den dagen vi är många som vågar säga det, utan att gripas av lust till makt i en ny konstellation, då kommer förändringen ske. Det kommer kosta offer. Frågan är om det finns villighet till det, offrad prestige inte minst. / Magnus Olsson

    SvaraRadera