fredag 22 februari 2013

Tankar inför helgen


"Stig upp och ät annars orkar du inte hela vägen." 

Profeten Elia sitter under en ginstbuske en dagsled ut i öknen, efter att ha flytt undan den grymma drottning Isebel och hennes make kung Achav. Han har flytt av rädsla för sitt liv, för Isebel har lovat att mörda honom och alla Guds profeter och sannolikheten att hon skall uppfylla sitt fruktansvärd löfte är mycket stor. 

Här ligger han nu, Guds profet. Han ligger under ginstbusken och önskar livet ur sig. "Det är nog", säger han till Gud. "Låt mig vara, låt mig dö." Inför hotet från avgudadyrkaren Isebel och hennes svärd står sig många slätt, även Elia. Men Elia har Gud med sig. Dock är inte Gud en curlande förälder som sopar banan framför sina barn så att de aldrig stöter på motgångar eller svårigheter. Världen är fallen, vi lever med dubbelhetens realitet. Här finns både ont och gott och vi har som människor att förhålla oss till det. 
Gud har aldrig lovat en smärtfritt liv. Däremot har Gud lovat att vara med, allestädes närvarande. Under ginstbusken somnar Elia i sin sorg och bedrövelse, men väcks av Guds ängel och uppmanas att äta. "Stig upp och ät annars orkar du inte hela vägen." Elia stiger upp och äter, och det ger honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg.

Gud har inte lovat oss ett liv utan smärta eller svårigheter, men Gud har lovat att vara med. Vi får veta att allt det som vi möter och genomlider har Gud redan känt genom Jesus Kristus. Han som går med oss hela vägen ger av sig själv i brödets och vinets sakrament, för att annars orkar vi inte hela vägen. Guds löfte, kyrkans tro och vårt hopp. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar