måndag 11 februari 2013

Annorlunda



Jag tjänstgör i en liten församling med många kyrkor. Det innebär att vi ibland är få människor i de gudstjänster vi firar. Vi firar alltid två gudstjänster varje söndag, förmiddag och kväll. Församlingens huvudgudstjänst på söndag förmiddag kan sägas eftersträva en sorts gudstjänstens ”extra allt”. Så tänker vi även kring kvällsgudstjänsterna, men på ett annat sätt. Här är det stillhet, innerlighet, enkelhet som ligger i fokus. Kyrkvärdarna tänder ljus, det är personligt och nära, stolarna placeras ofta tätt tillsammans i det stora kyrkorummets mitt. Gemenskap skall byggas, murar rivas. 

På fastlagssöndagens förmiddag hade vi firat högmässa, med kör, söndagsskola och kyrkkaffe. Extra allt, precis som vanligt. Vi var många, det var härligt, lovsången bar. På kvällen var vi fyra personer som samlades till gudstjänst. Jag, vår kantor och två kyrkvärdar. 

Ganska ofta får jag frågan om hur jag känner inför att predika inför näst intill tomma kyrkbänkar. Man frågar som i alla sammanhang numera: ”hur känns det?”. Känns och känns. Det är inte upp till mig att känna, brukar jag tänka och ibland även svara. 
Självklart finns det ju en ambition och en vilja hos oss att bli fler. Vi har ett uppdrag att vittna och att låta människor få höra om Jesus. Det är ofta roligare att vara många än att vara få. När man är färre får man jobba hårdare. Men när man är få kan man också vinna något annat. Innerligheten, personligheten. Det sanna mötet mellan Kristus och människa – utan något att gömma sig bakom.

Vi firade gudstjänsten som tänkt och planerat. Vi läste texterna, sjöng psalmerna, höll predikan, bad förbönen. Inte för att låtsas som det regnar, utan för att det är vårt uppdrag, vår kallelse. Det är såhär Gud bygger sin kyrka. För oss som var där vågar jag säga att det var uppbyggligt och gott. Och jag tror också att det är bra för kyrkan och för världen. Det är bra för kyrkan – inte för den delen som bara räknar allt i statistik – men för den verkliga kyrkan. Den som är föreningen mellan människor över tider och gränser. Det är bra för världen, för när människor ber tillsammans så får de längre till att känna hat och ovänskap.

Så, i dessa statistiska tider väljer jag att låta mig uppmuntras och inte nedslås. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar