torsdag 17 januari 2013

Fattig?


Vissa dagar blir sonens kvällsläsning mer aktuell än andra. Ur Roald Dahls "Kalle och chokladfabriken":

"Herr Spann var den ende personen i familjen som hade ett arbete. Han arbetade i en tandkrämsfabrik, där han satt vid ett bord hela dagarna och skruvade på de små hattarna på tandkrämstuberna, efter det att tuberna fyllts med tandkräm. Men en tandkrämstubhattspåskruvare har inte särskilt hög lön, och stackars herr Spann, hur hårt han än arbetade och hur snabbt han än skruvade på hattarna, hade han aldrig möjlighet att köpa ens hälften av alla de saker som den stora familjen behövde. Det fanns inte tillräckligt med pengar för att köpa ordentligt med mat åt dem alla. (...)
Familjen Spann svalt inte förstås, men allihop - farfar och farmor, mormor och morfar, Kalles pappa och Kalles mamma och framför allt Kalle själv - gick omkring med en gnagande tom känsla i magen. Kalle kände värst av det. Och fastän hans mamma och pappa ofta lät bli att ta av sina egna portioner till middag eller kvällsmat, så att de kunde ge den åt honom, var det ändå inte alls tillräckligt för en växande pojke. Han längtade desperat efter något mer mättande..." 

Efter gårdagens Uppdrag granskning, vars syfte var att genomlysa det nypopulära begreppet barnfattigdom och ifrågasätta det sätt på vilket vissa organisationer som arbetar för barns rätt (Rädda barnen, BRIS, Majblomman) har använt och hanterat begreppet, har debattens vågor gått höga. Någon ropar att Uppdrag granskning med Janne Josefsson i spetsen nu gått för långt, att man överskridit anständighetens gräns. Andra ropar att det nu slutligen är bevisat att det inte finns någon fattigdom bland barn i Sverige. Vi målar med breda penseldrag, svart och vitt. Precis som vi brukar i Sverige. Är det möjligt att hålla två tankar i huvudet på samma gång, undrar jag? 

I går kväll när jag sett programmet skrev jag en kort reflektion: alldeles oavsett hur vi vuxna har bestämt att definiera det vuxna begreppet fattigdom så är barns egna upplevelser, känslor och tankar kring sin livssituation fortfarande hopplöst ohörda av alldeles för många, och särskilt av dem som barnen behöver mest. 

I största godhet och välvilja har dessa organisationer - som samlar tusentals ideella som brinner för idéerna och kampen för barns rättigheter och möjligheter - velat lägga fokus på det som så många av oss upplever: att en ökande mängd familjer i Sverige lever på gränsen och under gränsen för vad vi kan räkna som skälig levnadsstandard. Sedan har man kanske slarvat med begreppen, inte vet jag. Jag vet bara att jag möter barn och ungdomar som ständigt lever med en gnagande tom känsla i magen, precis som Kalle i berättelsen. Ibland är denna gnagande tomhet orsakad av att det inte fanns något näringsriktigt att äta hemma, ibland är den orsakad av barnets oro för sina föräldrar och deras möjligheter att få vardagen att gå ihop. 

Fattigdom finns i Sverige, tro mig. Fattigdom finns, och barnfattigdom finns. Ibland är den materiell, ibland är den själslig, ibland andlig. Men fattigdom finns. Den gnagande tomheten i magen på dem som lever mitt i detta helvete minskas heller inte av att någon journalist eller forskare eller generalsekreterare säger att det är 25, 25 000 eller 250 000 personer som är drabbade. Ett barn i fattigdom är ett för mycket, och vuxenvärlden begår ett dubbelt övergrepp genom att ägna sig åt att diskutera begreppen istället för att göra det enklaste, det som vi vuxna faktiskt är skyldiga att göra: lyssna till barnet.  



8 kommentarer:

  1. Mycket kloka tankar och slutsatser.

    SvaraRadera
  2. Thorsten Schütte18 januari 2013 09:19

    Ja, risken är stor att nu barnet skopas ut med badvattnet och allt ideellt arbete kommer i vanrykte och inga barn anses vara fattiga. Särskilt mindre och idéburna ideella organisationer, ofta kristna, gör en megainsats i det fördolda! Att ha läst nätkommentarerna i denna fråga på olika håll har gjort mig redan mörk till sinnes!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag förstår inte att det skall vara så svårt för oss att se att saker, åsikter och människor inte är målade i svartvitt! Denna förenkling av livet är farlig, för den gör oss till snikna och snåla människor.

      Radera
  3. Papperslös mamma städar hotellrum för tio kr styck. Hyr sovplats för sig och ett barn, tre papp i månaden. Genom generösa människors försorg slipper hon i rädsla planka på bussar ( det kan man bara göra i rusningstraffik varför timmar av väntan på den betyder sitta och försöka göra sig osynlig) barnet i svensk skola. Båda genom generösa människor lagade tänder, kläder, extra mat. Bild? Nej verklighet. Stockholm vintern 2013. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  4. Två vuxna, papperslösa. Utslängda. Hon höggravid. En bil svänger in på Södermalm, " Gunnar "
    76 år. Färd ut på landet. " Ruth " tar emot, mat. Läkaren " Cecilia" kommer. Några dagar senare är dom tre. Bild? Nej verklighet. Stockholm vintern 2013. Skall jag göra tio? 25? 45? Eller 250 inlägg till? / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju just detta. Vi är många som ser den här verkligheten och den pågår just nu runt omkring oss, vi är mitt i den.

      Radera
  5. Saken är enkel: alla kan hjälpa alla om jag inser att jag inte kan hjälpa alla men hjälpa nån. Den som inte hjälper nån har antingen ingen tro eller en död tro. / Magnus Olsson

    SvaraRadera