söndag 2 december 2012

Predikan första söndagen i Advent


Första söndagen i advent. Det är fyllda kyrkor, jubel och Hosiannarop. Vi börjar ett nytt kyrkoår, och lovsången stiger till Jesus. Jesus rider in i Jerusalem och folket hälsar honom som en konung, som sin räddare, frälsare, befriare. ”Det folk som vandrar i mörker skall se ett stort ljus”, det är orden som det judiska folket hade läst och berättat om alltsedan profeten Jesajas tid.

Idag rider det ljuset, världens ljus, in mitt ibland dem, rider rakt in i den heliga staden. Från profeten Sakarja femhundra år tidigare hade de lärt att han som rider på en åsna är en fredskonung. Det är inte en konung som kommer ta makten med våld och strid. Nej, detta är motsatsen till världens konungar, de som förtrycker folken och som samlar all makt, ära och rikedom till sig själva. Han som rider in i staden är inte en sådan konung. Det är fridens furste, fredskonungen, Messias, Davids son, Hosianna i höjden.

Folket som möter upp i byarna kring Jerusalem och på stadens gator har hört ryktet om Jesus, om undren som skett i hans namn. De har varit med och sett hur blinda ser, hur lama går och hur döva hör. De har hört och varit med om hur Jesus mättar tusenden och åter tusenden, och hur han talar med makt och inte som deras skriftlärda. De har hört och sett hur han stigit upp ur Jordans vatten efter sitt dop och hur himlen öppnat sig och en röst hörts från himlen; ”detta är min älskade Son, min utvalde, lyssna till honom”. Detta är ryktet som har föregått Jesus och lärjungarna, och nu rider han in i Jerusalem. Stora ord och berättelser, profetior har föregått honom. När Jesus nu sätter sig på åsnan förstår folk därför vad det betyder. De kan sitt folks historia, de kan lagen och profeterna. När Jesus rider in i Jerusalem börjar de därför sjunga: ”välsignad vare han som kommer i Herrens namn”, som det står i Psaltarens 118:e psalm.

Hosiannaropen som stiger från folkdjupen är både ett rop på hjälp – Herre rädda oss! – och en lovsång: Här kommer vår frälsare, vår räddare! Hosiannaropen stiger kring Jerusalem och får tyngd av Guds löfte genom profeterna. Både genom profetiorna om konungen som skall få all makt och skapa ett fridens rike och genom profetian om att denne konung är Herrens lidande tjänare som skall ge sitt liv för mäniskorna.

När Jesus rider in i Jerusalem och hälsas som en konung rider han mot sin död. Hosiannaropen skall snart förbytas till krav på att Jesus skall korsfästas, dödas. Så dubbelt är livet, så snabbt är dess skiftningar. Lovsången som hörs från gatorna lyfter fram denna dubbelhet: här kommer han som skall rädda oss! Herre, förbarma dig, rädda oss, fräls oss! Så dubbelt är livet, så snabbt skiftar livet, så snabbt skiftar människan. Hosiannaropen medvetandegör dessa skiftningar, dessa olika perspektiv.
Vi behöver båda dessa perspektiv för att växa och mogna i våra liv och i vår tro. Vi behöver både bönen om hjälp och lovsången till vår räddare. Vi behöver medvetandegöra vår egen brist och synd - i vårt liv och i världens liv, och be Gud om hjälp med att bryta med det. Vi får be Gud om hjälp, om att han skall rädda oss, och vi får kasta allt det på Gud som tar bort det för evig tid. Till samma Gud får vi höja vår lovsång – här kommer han som räddar oss!

Det är den kristna trons storhet, här väjer vi inte för det livet rymmer, utan vi ser med klara ögon både på oss själva och på vår gemenskap. Här finns både ont och gott, synd och helgelse, sådana är våra liv. Därför sjunger vi både Kyrie eleison (Herre förbarma dig) och Gloria in exelcis deo (ära åt Gud i höjden) – för att livet rymmer både sådant som behöver förbarmande och sådant för vilket vi sjunger lovsång.  
Detta är det glada kristna budskapet när vi misströstar om vår värld och våra liv: Gud är i sin skapelse och har inte lämnat den åt sitt öde. Gud träder in och blir en del av den värld som han har skapat, han kommer till oss – när vi inte kan komma till honom! Och detta för att Guds kärlek är oändlig, gränslös och omätbar.

Låt detta advent bli en tid då vi säger ja till Gud! Det läggs oss inte till last om vi sa nej förra gången, eller om vi tycker att vi är dåliga kristna. Det ligger oss inte till last om vi inte tycker att vi kan någonting. Det enda du behöver är en längtan att komma nära Gud, komma nära det heliga. Du har svarat på den längtan eftersom du har kommit hit idag. Ett nådens år inleder vi på nytt idag, ett år som vi börjar i Jesu namn. Låt detta advent bli en tid då vi säger: ja, Gud jag vill komma nära dig, leva nära dig. Låt detta bli ett advent då vi vågar säga: Jesus jag vill tillhöra dig, jag vill veta mer om vad det är att vara din lärjunge. Hosianna! Herre rädda mig, Herre du är räddaren. Hosianna i höjden.



2 kommentarer:

  1. Hej Judith!
    Vi har träffats i Skara vid ett par gudstjänster. Pamela Garpefors är min/vår dotter och vi besökte både henne och Christer så ofta vi kunde. "For runt" i några kyrkor där i bygden och det var både glädjande och intressant.
    Vi bor i Kalmar.
    Jag blev glad när jag hittade din blogg, och är gärna medvandrare.
    Tack för dina tankar.
    Önskar dig välsignelse och glädje,
    / Gun-Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, Gun-Britt, och välsignelse och glädje till dig och de dina! //Judith

      Radera