torsdag 27 december 2012

Absolvere


Läser Mikael Löwegrens essä "Förlåt mig" (läs här) i tidskriften Evangeliums andra nummer som kom ut veckan före jul (läs hela numret här). Löwegren skriver om syndabekännelsens plats i högmässan ur ett historiskt perspektiv och påminner om att den liturgiska traditionen med allmänt skriftemål och syndabekännelse infogad i högmässan - som vi ofta felaktigt tror härrör från reformationen - har knappa hundra år på nacken. 

Löwegren skriver essän med utgångspunkt i att Svenska kyrkan nu prövar ett förslag till ny kyrkohandbok, och konstaterar att syndabekännelsen är en ständigt återkommande (strids)fråga i sammanhang där Svenska kyrkans gudstjänstordningar diskuteras - men inte så gammal som vi gärna tror. I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan (läs förslaget här) är syndabekännelsen obligatorisk för högmässa, men inte i "mässa" eller "gudstjänst", det vill säga i de enklare formerna för gudstjänst. Man kan alltså enligt handboksförslaget fira mässa utan någon form av botakt. 

Artikelförfattaren lyfter fram själavårdsperspektivet och ställer viktiga frågor, till exempel: är det inte nödvändigt att be om förlåtelse innan vi tar emot nattvarden? Tar vi inte för lätt på synden om vi avskaffar syndabekännelsen? Han sammanfattar den pedagogiska svårigheten med syndabekännelsens vara eller inte vara och skriver:

"Det finns en risk att den ovane gudstjänstfiraren upplever det som att bli slagen i huvudet med hur dålig man är, samtidigt som den människa som verkligen har syndanöd inte får den själavårdshjälp som behövs."

Jag erkänner: jag är en tillskyndare av allmänt skriftermål och syndabekännelse. Jag tycker att det är viktigt att tala om och predika om arvsynden, den gemensamma och den personliga synden, och framförallt: att Gud förlåter oss våra synder. Anledningen till det är att det har varit så oerhört viktigt och omvälvande i mitt eget andliga liv, en så viktig upptäckt att jag bara måste tala om det, och att jag tror att det kan vara en viktig erfarenhet för andra också. 
Jag erkänner också villigt att jag i varje högmässa håller små minipredikningar med utgångspunkt i dagens tema innan syndabekännelsen. Men samtidigt ser jag problemen som Löwegren med andra lyfter fram. För en ovan gudstjänstfirare (likaväl som för en van, bör väl sägas) kan gudstjänsten få slagsida åt botmomentet snarare än tack- och lovsägelse. Den liturgiska, pedagogiska, teologiska och själavårdsmässiga frågan är både hur gudstjänsten skall utformas så att den visar trohet gentemot traditionen och hur vi talar om synden och dess konsekvenser på ett sätt som är rent och klart men som inte får människor att vilja vända på klacken och aldrig återkomma. 

Jag fortsätter min tankeverksamhet och avslutar med ett citat ur Löwegrens text: 

"För att minimera själavårdsproblemen måste en syndabekännelse vara rak och direkt: Den bedjande ska få hjälp att utan krumbukter bekänna sina synder och be om förlåtelse för Jesu Kristi skull. Behovet av syndernas förlåtelse är inte mindre idag än tidigare. Men ordningarna behöver anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Det som var rimligt när människor gick till nattvard en gång om året fungerar inte efter 1900-talets nattvardsväckelse i Svenska kyrkan; aldrig har så många gått till nattvard så pass ofta som idag. Arvet kan förspillas dels genom trivialisering, dels genom en förstelning. Vägen fram ligger i en kreativ trohet mot traditionen."



38 kommentarer:

  1. Ett ofta förbisett problem med det allmänna skriftemålet är att den enskilde kan sitta, knäböja och bekänna som synd det som inte skall bekännas pga otydliga och slarviga skriftetalet som inte klargör vad som skall bekännas. I enskild bikt är detta enklare av förklarliga skäl genom att en felaktig bekännelse då kan avisas och därmed inte godkännas för tillsägande av syndernas förlåtelse. I allmänt skriftemål finns risken att en enskild ett helt liv bekänner och därmed fastnar i falsk föreställning ett helt liv. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är helt riktigt och ett verkligt problem. Vi måste arbeta mer med biktens möjlighet, särskilt eftersom man som präst inte möter varje församlingsmedlem i enskilda samtal eller känner varje människas specifika situation.
      Slarviga skriftermål är också något som kan vara direkt farligt för det andliga livet, eftersom det som du skriver kan leda till bekännelse av det som inte är att härröra till syndens område, och annat som borde göra det lämnas orört.

      Radera
    2. Exakt. Därför måste synden konkretiseras då all allmänt prat om synden blott är ett förnekande av Kristus och ett skapande av en avgud, den allmänna syndakänslan , tvilling med syndaförnekelsen, båda lika illa. / Magnus Olsson

      Radera
  2. Ett problem är, att syndabekännelsen då ofta byts ut mot överlåtelsebön, vanligast i formuleringen "Du som ville mitt liv....", där sägs jag vara stark och svag, sjuk och frisk, att jag får överlämna mig åt Gud utan att vara rädd! Jag ska prisa Gud för att han tar till sig det svaga och skadade (mig?)och att vi är bräckliga kärl!
    Jag bara menar att en rak tydlig syndabekännelse föregången av ett beredelseord som förklarar vad det handlar om är ärligare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet med överlåtelsenöner är att de endast kan förekomma i relation till att den enda väg som bjuds den kristne är samma väg som frälsarens dvs korset. Överlåtelse utan kors är ingen överlåtelse utan blott känslopåsmetad låtsastro där den gamla människan självhelgas. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Jag håller med dig Marie, överlåtelsebönerna används ofta som enklare eller mer lättillgängliga varianter av syndabekännelse, vilket inte bara är en felaktig tolkning av överlåtelse utan kan även leda in i fel uppfattning om vad som är synd, skuld och skam.

      Radera
  3. Jag anser också att syndabekännelsen ska var kvar. För mig handlar beredelsorden om pedagogik och undervisning så att det blir tydligt att vi bekänner synd och skuld och inte skam eller rädsla. Det måste bli tydligt vad som är reell synd och vad som är "falsk" synd.

    Utan syndabekännelse tycker jag att vår teologi och människosyn blir obegriplig. Det är, för mig, en förkunnelse av att jag är en syndare, men samtidigt rättfärdig. Jag tycker att det är en bekännelse av att Gud är Gud och jag är människa, och att jag inte klarar mig utan Gud.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig men det förutsätter en klar människosyn, en antropologi och en kristen sådan är ex inte svår att kombinera med ex Sartre för att gripa tag i en filosof men omöjlig i relation till Freud som inbillade oss att människan styrs av naturlagar och då många människor är präglade av en hobbypsykologisk tolkning av sk psykologi så hamnar kyrkan i ett dilemma här. Det jag starkt tror är att högmässan spelat ut sin roll som missionsmetod. Den funkar för den som överkommit vad Schartau kallar första salighetshindret dvs bristande kunskap./ Magnus Olsson

      Radera
    2. Jag delar din inställning Magnus. Tror att det är en av kyrkans viktigaste uppgifter att undervisa i kristen antropologi och inte blanda den med psykologi. Psykologin bör endast användas för att förstå och förtydliga den kristna människosynen inte till att förklara den.

      För mig är högmässan inte en missionsmetod, det är en bekräftelsehandling på Guds påbörjade handling. Att använda högmässan som en missionsmetod är, i mina ögon, att missuppfatta kyrkans uppdrag. Då blir den en konsumtionsvara där subjekt och objekt byter plats.

      Kanske är det denna syn som gör att man strävar efter att förändra för att tillfredsställa ytliga behov? Då blir gudstjänsten en metod att locka människor istället för ett medel för att stödja, underlätta, förtydliga, förstärka och fördjupa relationen mellan människan och Gud.

      Radera
    3. Ni är något viktigt på spåren här, tror jag. Vad menar vi är högmässans funktion? om man säger att gudstjänsten är ett missionsverktyg hamnar vi också i diskussionen om vad som kan/bör finnas med där. Om vi istället ser på gudstjänsten som det som den alltid har varit, nämligen de troendes gemenskap, så kan vi också fokusera på dess verkliga syfte; att bygga upp Guds församling.

      Radera
    4. Håller med er båda. Problemet är att svenska kyrkan inte lagt energi och ork på att rusta människor samtidigt som den teologiska och folkliga kompetensen hos kyrkanstöllda försvagats med effekten att gudstjänsten förtydligats och missionsuppdraget ringaktas. Det blir så när kyrkan sekulariseras innifrån. / Magnus Olsson

      Radera
    5. Min telefon stavar om menade förytligats / mo

      Radera
  4. Jag skulle kalla gudstjänsten för "de kallades gemenskap". Alla som kommer till gudstjänsten är kallade av Gud, om det sedan har skett genom en annons, en inbjudan, hjärtats vilja eller något annat, är oväsentligt. Gudstjänstens uppgift (allas ansvar) är att bekräfta den kallelsen, genom bön, psalmsång, predikan, syndabekännelse och ev. nattvard. I bekräftelsen ligger att vi alla är syndare och att vi alla är i behov av Guds nåd.

    Att säga "de troendes gemenskap" gör att vi lätt hamnar i trosbekännelsens "de heligas samfund", vilket är något helt annat än den gudstjänstfirande församlingen.

    Däremot håller jag med om att gudstjänstens mål är att bygga upp församlingen, dvs "en helig allmännelig kyrka".

    Kanske är den stora frågan inte om vi ska ha syndabekännelse eller inte, vad gudstjänstens syfte är eller inte är, utan den stora frågan verkar vara - vilka är församlingen? När man enbart räknar församlingen i antal personer, då är det lätt hänt att man ändrar både syfte och innehåll i gudstjänsten för att utöka skaran.

    Personligen tror jag, att jag som präst, ska se alla som kommer till kyrkan som församling, oavsett av vilken anledning de är där, varför de kommit dit eller hur deras tro är beskaffad. Det är endast Gud som avgör vilka som ingår i begreppet "de heligas samfund". Jag är inte helt övertygad om att jag själv gör det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi använder ju oss av en mångfald av församlingsdefinitioner idag, och det är en avgörande fråga att ta sig an som du skriver: vilka är församlingen?
      Kanske är det alltför snävt att tala om "de troendes gemenskap" eftersom flera gudstjänstfirare kanske inte själva skulle räkna sig dit, men samtidigt säger det något om gudstjänstens perspektiv, och det är vad som tilltalar mig med uttrycket. Gud kallar alla människor genom sin Ande men därmed har inte alla hört kallelsen till att bli gudstjänsfirare:) ...än.

      Radera
    2. Du sätter fingrarna på något viktigt.

      Många som firar gudstjänster ser sig inte som troende. Jag tänker främst på dem som är med och firar dopgudstjänst, vigselgudstjänst, begravningsgudstjänst och konfirmationsgudsjänst. Ändå vill jag tro att Gud kallat dem till gudstjänsten. Räknas de till "de troendes gemenskap"? I min värld gör de det, men jag tror inte att de gör det i allas föreställningsvärld.

      Alla de som är "troende", men som väljer att inte fira gudstjänst, är de en del av "de troende"? För några, ja, men för andra, nej. Varför väljer de att inte fira gudstjänst? Är det tiden? Innehållet? Besvikelse av något slag?

      Inför varje gudstjänst ber jag högt, för alla dem som inte kommit till gudstjänsten.

      Radera
    3. Instämmer Krister. Du sätter fingret på den nödvändiga osäkerheten som varje kristen bör ha och varje präst är skyldig att ha. Utan den osäkerheten kan prästen inte förkunna. En präst skall ha den verkliga inställningen att " om jag kommer till himlen vill jag inte sakna dig och kommer jag till helvetet vill jag ej råka dig", ett allvarligt evighetsperspektiv. Den stora och första och avgörande frågan är då om Gud får vara just Gud, denna allvarliga grund som första budet är och ett evangelium som inte utgår från det är inget evangelium oavsett vilka fromma benämningar som används. Därav följer lydnad för alla Guds bud. Går man till breven i NT är detta samspel mellan att lyda och tro avgörande men tro har kommit att bli motsats till lydnad med ringaktning för Guds Heliga lag som följd, det är en falsk säkerhet. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Fint ord med de kallades gemenskap. Lägger undan det för vidare tänkande.

      Radera
  5. Mycket väl genomarbetat artikel i Tidskriften Evangelium om syndabekännelsen. Tack för era kommentarer efter Judiths Blogg i ämnet. Det jag förväntar mig av den nya nättidningen Evangelium är bibelstudier mer än kultur. Tillbaka till Guds ord! Svenska Kyrkan har aldrig haft någon egen bibel utan vi har den samma. Präster är utbildade i grundspråken och kyrkohistoria och skall inte bära någon munkavel längre, som Ingemar Hedenius satte på så många.

    Mitt problem i livet har inte varit syndabekännelsen utan "såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro". Matt kap 18:21-35
    Svåra minnen har lett mig ut på djupt vatten i bibeln. Se www.brefvet.com om blodets betydelse

    Gott Nytt År Guds tjänare och tjänarinnor!
    önskar
    Gunnel Bergstrand

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du helt rätt i Gunnel. En tidskrift med det namnet har satt ribban högt, mycket högt. Allt handlar om de tre första buden, att Gud är Gud, att Guds namn inte får missbrukas och att blott i det finns vilan i Gud. Tyvärr är de undanskymda i vår tid. Ditt delande av det svåra är stort. Det finns en viktig insikt att hämta i Kol 1:24 om den saken. Försoningen FÖR oss är universell och klar, fullbordad, men den ges enbart som stam. Den försoning som är gren och frukt ges inte där utan först efter Jesu himmelsfärd genom den Helige Ande som med nådens ordning avrättar människans själv, ego, jag , och ersätter det med Kristus. Därför säger St Paulus att den som inte har Kristi Ande hör honom ej till. Det som måste till är mindre pjåsk och mer påsk. Tack för länktipset, skall läsa det. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Hej Gunnel,

      kultur betyder odling. Begreppet infördes under vetenskapsrevolutionen under 1700-talet som motsats till natur. Kulturen är den mänskliga odlingen, växten, vari kyrkan ingår och alla former av böcker, även Bibeln. Evangelium är och skall vara en kulturtidskrift. Om du vill ha rena bibelstudier finns det många böcker och kurser som erbjuder det.

      Jag skrev ganska mycket om det i första ledaren, http://www.tidskriftenevangelium.se/20121ledare/

      Gott nytt år,
      Sofia

      Radera
    3. Mycket bra att det så tydligt klargörs hur tidskriften Evangelium ser på Bibeln med koppling till 1700-talets betraktelsesätt. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Hej Sofia!

      Gott Nytt År! Tack för ditt stora arbete med Bloggen "Fjärde väggen", där jag fick så många viktiga länkar! Evangelium är det glada budskapet om Jesus och jag såg inget om honom i artikeln om döden. Det finns mycket skrivet om döden och dödsångest i litteraturen eller tröst hos poeter.

      Jag har hittat till den skaraborgska myllan tack vare din Blogg. Här trivs jag.
      Önskar dig allt gott, Sofia, men du och jag har inte samma tolkningsmodell.

      Radera
  6. Tack alla för era kommentarer, synpunkter och nya frågeställningar som delats och väckts här. Det är inte alltid det skrivna ordet är tillräckligt i mötet med varandra, svårt att uppfatta tonfall och mimik som ni vet, men man kan inte annat än försöka.
    Det jag särskilt tar med mig är frågeställningarna i den här kommentarstråden om vem som är församlingen och vad som är gudstjänstens esse - kanske återkommer jag om det, vi får se.
    När det gäller kulturbegreppet är ju det intressant naturligtvis. Själv har jag alltid haft en bred tolkning och användning av det. Kultur är odling och för mig innebär det odling av mitt inre liv och därmed det andliga livet. Kultur blir därmed inte bara iakttagande utan i allra högsta grad liv och växande. För tydlighetens skull bör jag väl säga att jag för den skull inte har någon annan syn på bibeln än att den är Guds ord. Gott slut och gott nytt önskar jag er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du önskas detsamma! Självklart skall det odlas och växa i det inre livet men det kan inte sås något utan att detta dör, dör totalt, stendött. Vetekornets lag var inte bara vad Jesus lärde utan gjorde, ja var och är. Någon annan väg till växt ges inte lärjungen än den, korsväg och totaldöd. Om inte jaget avrättas sker inte uppståndelsen utan kornet förblir ensamt och bär ingen frukt. Om detta har St Paulus tydligt sagt att utan Kristi Ande kan det inte bli något " Kristus i mig". Död är därför viktigt, mycket viktigt. Det Jesus gjort på korset ger ingenting om det inte följs av det han ger efter himmelsfärden dvs Helig Ande, Kristi Ande. Utan den står man kvar under lagen och inte i lagen. I lagen söker man inte blott se synden utan dö från den. / Magnus Olsson

      Radera
  7. Mikael förbiser den kanske mest välkända tidiga beskrivningen av gudstjänsten utanför nya testamentet, Didache. Kanske för att den inte ger vatten på hans kvarn.
    I kapitel 14 v. 1 läser vi "På Herrens dag ska ni samlas, bryta bröd och hålla tacksägelsemåltid efter att först ha bekänt era felsteg så att ert offer är rent".

    Med det sagt är biktobligatorium/obligatoriskt skriftermål inte en teologiskt konsekvent linje, av minst två skäl. För det första ger/är de konsekrerade elementen syndernas förlåtelse. Det hävdar i alla fall instiftelseorden. Förlåtelse kan inte krävas för förlåtelse. För det andra finns inget tydligt skriftställe som gör att detta bör vara obligatoriskt, därför tillhör syndabekännelse adiafora enligt formalprincipen.

    Bikt/syndabekännelse är nödvändigt för den som av samvetskval bär oro för att vara ovärdig HHN. Bikt/syndabekännelse som obligatorium är direkt skadligt för vår tro på att Kristus är vår rättfärdighet och att vår synd inte påverkar vårt tillträde till Gud.

    En tillräcklig och rätt beredelse kunde vara "Kom och ät av det bröd och drick av den bägare som påminner om och stadgar oss i den eviga förlåtelse, som vunnits för oss av Jesus Kristus".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synnerligen intressant och tänkvärd kommentar Olle! Att du argumenterar utifrån Skrifterna ger jag dig helhjärtat stöd i och de tidiga källorna du hänvisar till, men två invändningar eller snarare frågor 1 förutsätter inte det ett slutet sammanhang för gudstjänst i fornkyrkan? Med en gedigen undervisning? 2 om fråga ett stämmer som jag nu antar, hur blir då detta omsatt i vår kontext utan krav på gedigen kunskap, utan allmänt skriftemål? Detta är ju rent generellt en mycket viktig fråga nämligen kan man vara kristen i nytestamentlig ordning år 2012, vilket ger anledning att ställa frågan : vad är omistligt och vad är det ej? / Magnus Olsson

      Radera
    2. Det är riktigt! Hur hanterar vi det? Luther motsatte sig biktobligatoriet (men biktade sig gärna inför mässan). Istället införde han kunskapsprov för tillträde.

      Radera
    3. Ja det var väl huvudskälet till att konfirmationen återinfördes på 1700-talet. I dag är ju kunskapen stor ( vilket kan vara en fördel dvs färre fördommar ) varför det kanske är dags att börja på allvar tänka i missionskategorier och praktiska strategier. Då kommer vi in på inre sekularisering både vad gäller lära och arbetsmoral. Kanske då frågan tillsist landar i "en blind kan inte leda en blind" och frågan om läroämbetet; det vi ser monteras ned till tjänsteman. / Magnus Olsson ps du kunde ju gott kostat på dig nått svar utöver hänvisa till dr Luther ds

      Radera
    4. Sorry tappade ett intet "!inte stor" ( fö säger Schartau att bristande kunskap är första salighetshindret och i NT betonas kunskap i breven rikt. / MO

      Radera
    5. Kan man inte se syndabekännelsen som en påminnelse och ett förtydligande av det som redan skett?

      Då blir det en betoning på förkunnelse och bekännelse av att vi är rättfärdiga syndare, och inte en ersättning av den personliga bikten.

      Radera
  8. F Magnus: Förlåt det var hastigt och slarvigt satt så kort svara med endast referens till Luther. Jag menar att jag instämmer helt med vad du skrev, det stämmer att kunskapen är låg. Får man komplicera så ska man minnas att kyrkan växte snabbt och explosionsartat. Innan man fick styr på det hela med katekumenat var det nog si och så med kunskapen. Någon hade hört en predikan av Petrus, en annan hade bevittnat ett under, en tredje fått en del av ett brev uppläst. En fjärde var husslav och döptes halvt motvilligt. Anden tände tron och de delade brödet. Vad vet vi om denna tid? Jag tror vi ska arbeta för kunskap hos kommunikanterna, men inte lämna uppmaningen drick av den alla.

    F. Krister: ja om det är förlåtelsen en gång för alla, dvs rättfärdiggörelseteologin vi vill förmedla - låt oss undersöka hur det bäst sker. Det ställer tydliga krav på att vi inte fastnar i veckans felsteg, vår brustenhet eller uppmaningar till bättring. Då ska beredskapen handla om Jesus, inte om mig. Då ska bekännelsen vara ett iklädande av rättfärdigheten och inte ett ältande av jag, mig och mm uselhet. Nåd bygger på att jag vet vad jag är, visst, men att ställa mig i Kristus och därmed i hans rättfärdighet är något så särskilt att jag har nytta av elementen för att ta det till mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. f Olle. Jag menar att "syndabekännelsen" är en påminnelse av vad Gud, genom Jesus Kristus, har gjort för oss. Beredelseorden blir då mer undervisande och förkunnande och bönen om förlåtelse blir då mer en bekännelsehandling. Förlåtelseorden blir ett förtydligande av det som redan skett, sker och kommer att ske.

      Ungefär: "Du kan lägga ner dina försvarsmekanismer, de behövs inte. Du behöver inte göra dig till".

      Jag tänker ofta på Emil i Lönneberga i samband med syndabekännelsen. Tänker på när han simmar med Alfred i sjön i månskenet och ställer frågan; "Du och jag, Alfred?" Och alltid får svaret; "Ja, du och jag, Emil".

      För mig är syndabekännelsen en bekräftelse på att Gud och jag hör samman, på grund av det Gud har gjort för mig genom Jesus Kristus. Jag kan inte förtjäna det utan får det av Nåd.

      Sedan delar jag din uppfattning att vi inte behöver syndabekännelsen innan vi tar emot nattvarden; "utgjutet för många, till syndernas förlåtelse".

      När jag möter dem som bor på våra äldreboende så uttrycker de ofta att de saknar en syndabekännelse i andakterna och veckomässorna. Inte för att de har "syndat" sedan sist, utan för att de inger en trygghet att höra att ingenting har förändrats i deras relation till Gud, de är fortfarande förlåtna.

      Radera
  9. Till Magnus!
    Håller med dig om att överlåtelse är en allvarlig sak, som kräver förtydligande. Har senaste tiden varit på flera gudstjänster där det enda som sägs, precis innan instiftelseorden är, "Nu ber vi vår överlåtelsebön!" Snabbt rabblas den så.
    Är jag sedan överlåten?
    Kan inte undgå att fråga mig: Kan en syndig människa överlåta sig helt till Gud(och så lättvindigt)?
    Ja fördjupad diskussion krävs om vad vi menar med begreppet överlåtelse tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Marie. Det håller jag med dig om, att en fördjupad insikt i överlåtelse är synnerligen viktig. Överlåtelsens mål är att kunna med St Paulus säga " nu lever icke längre JAG utan Kristus i MIG" dvs mighet, personligheten, individualiteten, särarten, skall bestå men inte jaget, självet. Detta kan enbart ske genom Kristus genom repris av hans liv i oss. Då bör det nogsamt iaktas HUR Kristus inte blott lär vetekornets lag utan ÄR denna och själv underordnar sig den, död! Om inte jaget dör, sker inte andebytet som bhåller mighet men med Kristus och i Kristus. Överlåtelse är att dö, " herre i dina händer befaller jag min ande", detta Jesus fullgjorde in i det sista. Det han då gör på korset är blott försoning FÖR oss, inte i oss. Det kan ske först efter himmelsfärden genom den Helige Ande. / Magnus Olsson

      Radera
  10. Tack för ditt svar Magnus och för att du tar min fråga på allvar.
    Överlåtelse är en allvarlig sak och du förklarar det bra.
    Man tar bort syndabekännelsen för att det stöter "kyrkoovana" och ersätter med övelåtelsebön som egentligen är mer krävande om vi tar orden på allvar tänker jag. Mer teologisk reflektion behövs över detta.

    SvaraRadera
  11. Marie det instämmer jag i vad du skriver om att överlåtelsebön är mycket allvarligare än den brukas som. Det behövs mer bearbetning ja. Syndabekännelse är blott ett erkännande: så här är det. Om tron stannar vid det och mottagen förlåtelse blir det blott en påklistrad tro som lite kosmetika och parfym, lite maskerad och en falsk tro. Tro måste vara också " arbeta på et frälsning", det räcker inte att tro på Kristus, han kräver mer. Han tillåter inga andra gudar än EN-guden. Tyvärr är den påklistrade tron det billiga evangeliet utan Guds Heliga Lag ofta framställt som motsats till lag varför helgelsen uteblir, ingen förvandlande förändring sker, inget liv i tro utan blott en tom skramlande tro med lite då och då kärlek, utpytsat som lite juldekorationer men med ett förblivande JAG som inte tål Guds Ords Sanningar. Det yttrar sig ofta i brist på förmåga att ta kritik. Detta kallas sedan evangelium men är inget evangelium. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  12. Är försoningen genom Jesu blod annorlunda i Svenska Kyrkan än i en frikyrka? Jag har hittat Sofias tillrättavisningar av mig igen nu på morgonen (Fjärde väggen). De är festliga med min humor sett. Jag läste det mest lästa av hennes inlägg och alla kommentarerna enligt statistiken.

    Gott Nytt År! Kristus har försonat oss med Gud men jag måste som enskild ta emot denna försoning och leva i den varje dag. (Jag är nog lite Schartuan också.)

    SvaraRadera
  13. Nej det är bara lärorna OM försoning som skiljer sig mellan olika kristna grupperingar. Själva försoningen är ingen lära utan en person, Jesus Kristus och han är försoningen 1 stamvis för hela världen, alla. 2 grenvis genom andebyte när människans jag avrättas 3 genom effekten av detta : Andens gåvor och frukter. Detta finns i alla kyrkor men är inte någon kyrka organiserad i samfund. De flesta nöjer sig med en tillräknad försoning men det är inte vad NT lär varken genom vad profeter förutsagt eller apostlar undervisar och vittnar om. Försoning utan Anden blir blott försoningslära, det är att behålla jaget och klä det i lite fromt granlåt. Därför är Försoning en person, Andens lag och Krist Ande. St Paulus är mycket tydlig på den punkten och St Petrus och St Johannes med. / Magnus Olsson

    SvaraRadera