fredag 9 november 2012

Tankar inför helgen


Vi firar 23 söndagen efter trefaldighet, och kyrkoåret går mot sitt slut. Vid slutet av kyrkoåret tätnar ämnena, och de bibeltexter som är utvalda i evangelieboken behandlar det mest centrala i den kristna tron. Den här dagen i kyrkoåret har temat ”förlåtelse utan gräns”.

Det är någonting med förlåtelsen som vi inte kan komma ifrån. På korset dör Jesus för oss och för våra synder, i Kristus är vägen till Gud öppen. Korsdöden innebär att Gud överbryggar den avgrund som råder mellan honom själv och oss. Gud skänker sig själv till oss av nåd, och vi får sätta all vår tro och tillit till det. Korset sträcker sina armar längre än bara till vårt eget hjärta. Det sammanbinder alla människors hjärtan.

Den oändliga, gränslösa förlåtelsen är något vi inte kan komma undan, som vi inte kan förvanska inom den kristna tron. Och ändå försöker vi sätta upp gränser för den hela tiden.

När jag ser hur svårt det kan vara att förlåta, både oss själva och andra, är jag tacksam över att Gud är den som kan förlåta gränslöst. Jag är tacksam över att Gud är den som säger till oss, sina barn: ”hur skulle jag kunna släppa dig Efraim. Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks.” Gud är Gud och inte människa, han är inte bunden av vår bristande medkänsla. Förlåtelsen finns till för oss var och en, den är gränslös när vi ber om den. 


 


 












 


 

5 kommentarer:

  1. Rekommenderar Sofia Camnerin och Arne Fritzsons bok: "Försoning behövs" Verbum
    Det känns som att din Blogg, Judith, är en bra plats för eventuella samtal. Jag förstår inte teologi men förstår, att försoningen uppifrån är fullkomlig och försoning oss människor emellan är svårare. (Detta med tanke på att jag tog mig igenom en doktorsavhandling: "Försoningens mellanrum" av Sofia Camnerin)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel! Camnerin/Fritzon har jag inte läst, men det låter verkligt intressant.
      Det är mycket i teologin vi inte förstår - så är det även för en teolog:)Men tala teologi kan alla göra, och när vi inte förstår får vi vila i Guds uppenbarelse.

      Radera
  2. Glöm inte att avgrunden som överbryggas inte blott är mellan människa och Gud utan i Gud där Guds vrede dör på korset i Jesus. Och den vreden uppstår inte men finns kvar i människan, där den rasar till dess Jesu död för oss sker i oss, då dödad den igen. Därför är frågan om rättfärdiggörelse och pånyttfödelse livsavgörande. Blott tillräknade för oss hjälper inte, det blir bara stortro som skarabiskopen Jesper Svedberg varnade för. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant, död och uppståndelse i vårt eget liv - det är livsavgörande.

      Radera
    2. Amen!!/ Magnus olsson

      Radera