tisdag 30 oktober 2012

Sorg


Såhär de sista skälvande dagarna i oktober sörjer jag lite den trädgårdstid som flytt. Våren med sin odlarglädje och sina drömmar, sommaren med njutningen och prakten, hösten med de vågade, glödande färgerna. Allt är nu över och skall dö.

Jag ser tillbaka på en fin blomningssommar med mina älskade rosor. Den mörkröda klätterrosen Sympathie bestämde sig i slutet av september för att blomma en andra gång - till min stora förtjusning. Ispahan står för nära skogen men det är för sent för att flytta den, den får pryda sin plats där den står. Alba Maxima breder ut sig i mormorsrabatten och kämpar om utrymmet med den klättrande Louise Odier. Queen Elizabeth slog ut till slut, och Stanwell perpetual visar fortfarande fram små blekrosa knoppar - som jag skyndar mig ut för att se innan rådjuren tar dem.

Vintertiden i trädgården är ju inte bara sorg. Det är vila också. Grönsakslandet är rensat och grävt, redo att ta emot frosten och snön som ett skyddande täcke. Perennerna får stå kvar, vissnade, särskilt de höga blir till fantastiska konstverk en frostnupen morgon. Fågelholkarna är städade och matborden fyllda. Allt är redo.

Vintertiden är drömmandets tid. Vilka grönsaker vågar jag mig på nästa år? Kanske en ny rosenrabatt? Eller två? Eller är kanske äntligen tiden inne för min stora längtan - växthuset? Kanske kan jag skörda de första äpplena nästa höst? Med en alldeles ny trädgård som min får man växa upp tillsammans. Det finns inga ärvda synder utan alla är mina egna. Jag övar mig i måttfullhet och säger för mig själv: "En sak i taget. En sak i taget."   

Vintertiden är också läsandets tid. Trädgårdslitteratur har den fördelen att det alltid är väldigt vackra böcker. Stora blanka foton ackompanjerade med närmast meditativa texter. Vem vill inte njuta av albarosen Jeanne d´Arc efter den här beskrivningen?

"Jeanna d´Arc har tjocka, glansiga knoppar som öppnar sig till jungfruligt vita blommor. De är mellanstora och har en ljuvlig, stark doft. De slår ut sent på våren och med sin vita färg ger de vila för ögat efter färgkaskaderna från gallicarosorna, som blommar tidigare. Bladverket är mörkgrönt och läderartat och kontrasterar vackert mot de anslående vita blommorna. Jeanne d´Arc växer till en rak och hög buske, som om den liksom sin namne försöker nå himlen."
                        
                                                                         Kvinnorna i rosenträdgården - Ann Chapman






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar