onsdag 24 oktober 2012

Lärdomar


Ganska ofta lär man sig saker av sina barn. Det gäller bara att släppa på vuxenprestigen och lyssna.

Sonen berättade idag om ett nytt barn i dagisgruppen. Barnet började för ett par veckor sedan och är nykommen till Sverige. Med förtjusning berättade sonen att barnet idag sagt ett ord på svenska. "Hen sa det på svenska! Hen har lärt sig det! Hen sa det när vi lekte!".
(Observera att valet av personligt pronomen inte var sonens utan min egen efterkonstruktion).

Sonen uttryckte oförställd glädje över att ha fått kontakt med ett annat barn med ett annat språk, med en annan kultur. Jag blev varm i hjärtat.
Hur gör ni för att förstå varandra? Frågade jag, dumma vuxna människa. Svaret var självklart: "vi leker såklart".

Om vi inte leker, om vi drar oss undan varandra, kan vi inte lära oss varandras språk. Så fullkomligt naturligt för ett barn, så svårt för oss vuxna.

"En annan dag kan jag fråga hen vad saker på hens språk heter. Bil eller nalle, till exempel, och moln och gunga."








 

2 kommentarer:

  1. Alla barn oavsett var de föds talar samma språk, först. Det språket är behovsspråket. Det sk talspråket som sedan kommer är inlärt genom härmning. Barn leker med hjälp av sitt första språks grundförutsättning tillit och nyfikenhet, det som vuxna släpper när de styrs mer av grammatik och synden smyger sig in, det sker mest när barnet lär sig tänka abstrakt, en överlevnadsstrategi för den vuxne, att reda ut i det oändliga. Barnet kan få konflikter i leken men barnet reder ut dem genom att leka bort dem. Vuxna kan 25 år efter ett arvskifte vara kvar i att ett syskon fick en kaffeservis. Ursynden inträder inte när Adam och Eva äter av kunskapens frukt utan då en fiende lär dem " skulle då Gud ha sagt.." och då vänds Guds ord, Guds tal, Guds språk mot Gud och människorna slutar leka, hjärna skiljs med ett snitt från hjärta och teori och praktik skiljs åt. Din vackra berättelse blev en påminnelse om vad Guds barn är och skall bli: barn. Tack! / Magnus Olsson

    SvaraRadera