onsdag 17 oktober 2012

Besinning


Kyrie eleison.
Skall det börja nu igen? Seglora smedja kallar Annika Borg och Kristen opinion för allt tänkbart nattsvart, och kommentarsfälten fylls. Få lyssnar till förklaringar och ifrågasättanden, smutskastningen är igång. Bloggen Kristen opinion brukar i ärlighetens namn inte heller vara särskilt milda i sina omdömen, men denna gång har Seglora smedjas företrädare gått långt över gränsen. Det är obehagligt. Det är obehagligt för det väcker så mycket rädsla - i alla fall hos mig.
(Följ länkarna nedan för att komma till källorna.)

http://seglorasmedja.se/post13602/konferencier-for-kyrkans-barnmote-i-rasistisk-tidning/

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/intervjun_i_dagen

Bloggen Kyrkliga ting kommenterar händelsen mycket bra:
http://kyrkligating.blogspot.se/2012/10/32-vilket-matt-ar-ragat.html

Besinning. Ibland är det rätt att följa sin instinktiva känsla - men väldigt ofta är det mer rätt att besinna sig en stund och inte handla i affekt. Besinning är det ord som kommer för mig när jag läser Seglora smedja. Besinning. Det är en kristen dygd att besinna sig, att försöka se saken från ett annat håll, att gå till rätta med sin broder i enrum innan man drar ut konflikten i offentligheten. Det hade man kunnat göra innan man valde att publicera den nämnda texten. Det gjorde man uppenbarligen inte.

Vi är några andra som försöker jobba här. Som går upp varje dag och försöker sprida evangelium så gott vi kan i ord och handling. Vi är ganska många små och - i världens och kanske även kyrkans ögon - ganska obetydliga arbetare i Guds vingård, men vi har ett uppdrag. Detta uppdrag delar vi med alla kristna i hela världen.
Om det är någon som har missat det så arbetar vi i motvind. Vi har motvind i världen men det har kyrkan alltid haft, det får vi leva med. Vad vi inte behöver är motvind skapad av oss själva, för ett rike som står i strid med sig själv går snart under.
Kyrie eleison.

Uti din nåd, o Fader blid,
från nu och intill evig tid
jag lämnar mig och vad jag har.
Tag Herre, allt i ditt förvar.

Mitt liv, min kropp och ande är
din egendom, o Herre kär.
Bevara själv vad dig tillhör,
att intet ont mig skada gör.

I dig är jag av hjärtat nöjd,
du är min enda tröst och fröjd.
I all min nöd och stora brist
är du min hjälp, det vet jag visst.

Det är min tro, o Fader blid,
hjälp att jag alltid blir därvid.
Ifrån ditt barn du aldrig vik,
att jag må ärva himmelrik.

Uppdaterar med en länk till: Brev till biskop Eva

Uppdaterar igen (torsdag eftermiddag) med länk till: Biskop Eva svarar

6 kommentarer:

  1. Mycket kloka och viktiga ord. Rädslan sprider sig till allt fler och resultatet blir den tystnadens kultur som alla säger sig vilja motverka. Kanske borde alla öva sig i att skilja på sak och person och på mål och medel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen en grundläggande kristen livssyn, att skilja på sak och person. Vi om några vet väl att livet sällan är så enkelt som det ser ut?

      Radera
  2. Rätt talat! Besinning. /Åsa

    SvaraRadera
  3. Stundom tillverkas en Bild av oss själva " se sådan här är jag", den är inte sann. Samma sak sker med den " andre" sådan är hon. När bilderna rasar kliver verkligheten fram, det är Kristus, som skär genom alla lager, alla grupper, alla intressen. Då kallas de kristna till bön, syndabekännelse och lovsång. Då sker det, då händer det, då möjliggörs det som det handlar om, att predika en korsfäst Gud . Vill man predika det måste man bli korsfäst. Sorry, nån annan väg bjuds inte av mästaren än att lärjungens väg är hans. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lärjungens väg är hans. Så är det. Men det måste genomsyra varje led i kyrkan, varje kroppsdel.

      Radera
    2. Det har aldrig och kommer aldrig att genomsyra varken kyrkan eller något annat sammanhang präglat av människor. Kyrkan skiljer sig från " världen" genom att hålla sig med religiöst motiverade synder. Därför är grundfrågan jesusfrågan, om vi lever MED honom eller utan honom. Att skilja på sak och person är bra, viktigt men samtidigt tror vi på någon som säger sig vara vad han säger, sak och person är ett. Det är vår kallelse, att bli likadana, helgelse, men det sker inte här, då det som är fullbordat för oss inte är fullbordat i oss. / Magnus Olsson

      Radera