tisdag 31 juli 2012

Torka

Upplever lite torka för tillfället. Tanketorka, predikotorka, inspirationstorka. Just den här specifika torkan brukar infalla sig varje år ungefär kring Kristi förklarings dag och fortsätter till omkring 15-16:e söndagen efter trefaldighet. Ungefär.
Trefaldighetstiden är påfrestande, innehållet i bibeltexterna är ofta kärvt och svårt och man får ständigt passa sig för att inte hamna i moraliseringsdiket. Det är också sommartid och församlingssemestertid. Många ur församlingskärnan är bortresta, och det blir glesare i kyrkbänkarna. Men även en del nya ansikten dyker upp, människor som besöker barndomskyrkan eller är på genomresa. Vi täcker också upp för varandra i församlingarna, så jag kommer till en del kyrkor som jag vanligtvis inte tjänstgör i.  

Det är ju nyttigt naturligtvis. Att få utöka sina cirklar, att tvingas tänka annorlunda. Men det är svårt och påfrestande för en kontrollmänniska som jag.
Jag tycker att det är svårt att förbereda gudstjänsten och framförallt predikan utan att veta vilka människor jag kommer ha framför mig. Det kan jag ju naturligtvis inte veta helt och hållet annars heller, men under sommaren blir det så tydligt. Vem kommer idag? Kommer det någon idag? Oj, kom hon idag. Aj då, det här blev helt fel. Eller; tänk att han kom! Det förändrade allt!
Gudstjänst och predikan blir (inte bara på sommaren) prestation, kanske till och med en tävling ibland. Hur många är ni? Vilken gudstjänstordning har ni? Hur bra är ni? Snälla, säg att jag är bäst och duktigast!
Mitt i alla denna prestationsångest och andliga torka har jag, två söndagar i rad, fått en påminnelse om både min egen dödlighet och min - tro det eller ej! - mikroskopiska roll i frälsningsskeendet. Förra söndagen kom en man som jag aldrig träffat förut tillsammans med sina barn till högmässan. Mannen hade afrikanskt ursprung. Jag talade med honom efteråt, och han berättade att familjen bodde i staden men hade missat högmässan i kyrkan där idag. Därför åkte de genast till närmaste församling för att fira mässa där. Att missa gudstjänsten fanns inte. Sakramentet är viktigt.
I söndags kom en sydamerikansk kvinna till gudstjänsten. Hon var på besök hos bekanta här, men förstod ingen svenska. När söndagen kom ville hon till kyrkan. Att hon inte förstod språket spelade ingen roll. Att missa gudstjänsten går inte.

Att det var just jag som ledde gudstjänsten och predikade spelade ingen som helst roll för dessa människor. De kom för att annars hade inte dagen och veckan varit hel. De kom för att det går inte att missa gudstjänsten. De ville komma nära Gud och ta del av ordet och sakramentet. För det är så mycket större än jag.





7 kommentarer:

  1. Tänk om vi kunde vila i detta oftare. Våga vara i Gud i stället för göra kyrka...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Kontrollbehovet är svårt att bemästra.

      Radera
  2. Ja! Så mycket större, och ändå glömmer vi så lätt.

    SvaraRadera
  3. På senare år har jag varit på gudstjänst några gånger. Bara för jag velat.
    Och jag har märkt att jag inte alltid förstår språket. Som kvinnan du berättar om.
    Varför jag går? Vet ej, men kanske det är som du skriver "komma närmare Gud " .
    Din blogg inspirerar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord. Det är stort och modigt att våga följa längtan som inte har någon förklaring. Fortsätt med det.

      Radera