fredag 6 juli 2012

Tankar inför helgen


När Jesus mötte lärjungarna i början så sa han aldrig: ”tror du på Gud?”. Eller ”tror du att jag är Guds son?”. Han frågade inte hur deras liv såg ut, om de levde rättroget eller inte.
Han sa bara en sak: ”följ mig”.
På söndag firar vi Apostladagen, och rubriken är "sänd mig".


Jesus inbjuder till ett liv med honom först och främst. Han kräver inga rätta svar innan vi ens börjat vandringen, som någon sorts inträdesbiljett. Kom och följ mig, säger han. Först efter år av vandring och liv tillsammans frågar han lärjungarna vem de tror att han är. Tron växer fram allt eftersom man lär känna Jesus.
Men tron växer fram hos fiskarna i båten för att de vågade språnget, hade modet att börja leva med Jesus; ”då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.”

I det nya förbundet är varje troende, varje liten människa, länken mellan himmel och jord. Gud talar direkt. Han kallar dig, och du kan säga ja, det behövs inga mellansteg.
Han gör det för att göra sin kärlek känd. Han gör det för att varje liten människa skall få leva i det som profeten Hesekiel fick höra: ”människa, sa han, res dig upp”. Guds kallelse till oss är en kallelse till ett liv upprest, till att leva ett liv med sträckt rygg för att vi vet att Gud älskar var och en av oss och känner oss alla vid namn. Människa, res dig upp idag, Gud älskar dig. 

Och när livet rämnar? Vad finns det då för tröst i orden om Guds kallelse? I det mörkaste mörka finns inga ord som hjälper, men vet bara att den Gud kallar släpper han aldrig, och han har kallat dig. Vad som än händer, när det onda sker, så står ändå Gud fast och han lämnar dig aldrig.




 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar