fredag 8 juni 2012

Tankar inför helgen


I församlingen har vi ett dopträd, ett enkelt träd urklippt i kartong och uppsatt på en vägg. På trädet sätter vi upp namnen på de nydöpta i församlingen, samt konfirmandernas namn. De döpta symboliseras av blommor på trädet, och konfirmanderna av frukter.
Det är ett mycket enkelt litet träd, men det är fint och det verkar fylla en viktig funktion. Ganska ofta får jag frågan om "NN har kommit upp på trädet?" av en mormor eller en pappa eller en fadder. Konfirmanderna är noga med att se till att alla i gruppen är med. Det är viktigt att få vara med.

"Vet ni inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han." (Rom. 6) 

Dopet har debatterats flitigt genom kyrkohistorien, och så också idag. Biskoparna skrev ett biskopsbrev om dopet förra året, och de senaste veckorna har drop-in-dop diskuterats flitigt i de kyrkliga medierna. Förslaget till ny kyrkohandbok tar naturligtvis upp dopgudstjänsten, hur vi gestaltar gudstjänsten talar om hur vi ser på dopet. Lex orandi, lex credendi.

Dopet är i tiden, som det på något sätt alltid har varit. Men även om det är olika praktiska frågor som diskuterats är grundfrågorna desamma:
Vad är det som sker i dopet? Vad är dopet? Är det viktigt att döpas och i såfall varför?

I dopet föds vi på nytt, till ett nytt liv i Kristus. Vi föds in i gemenskapen med Gud, vi inympas på livsträdet, dopträdet. Vi får del av Kristi död och uppståndelse. Vi får verkligt del av det genom att det är Gud som handlar i dopet. Gud handlar i dopet och han har satt sitt löfte till det att det gäller.
Det är viktigt att döpas. Jesus instiftar den heliga eucharistin och det heliga dopet. Han gör det för oss, för att det skall komma oss till del. Därför är det viktigt att ta emot det. Men det är inte bara en engångsföreteelse utan något att leva i. Blomman på dopträdet måste ges de rätta förutsättningarna för att kunna utvecklas till en frukt.

Att leva i sitt dop är både en gåva och en kallelse. I dopet har jag överlämnats till något som är större, till någon som är större, någon som avstår allt för att vinna min kärlek. Denne någon, alltings skapare och Herre, lovar nu att aldrig överge mig.
Därför vilar heller inte det kristna livet på min egen överlåtelse eller upplevelse utan på Guds löfte och trofasthet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar