torsdag 28 juni 2012

Oikoumene?

Lika glad som jag blev över gästkrönikan i Dagen i tisdags (läs här), lika uppretad blev jag över krönikan idag (läs det här) av Ulf Sundkvist, pastor i pingstkyrkan i Karlskrona.

Att Dagen har sin bakgrund och sin starkaste förankring i den frikyrkliga delen av den svenska kristenheten vet jag, men det är ju faktiskt Sveriges enda kristna dagstidning - och därmed borde de ha bättre koll även på den svenskkyrkliga sfären. Jag gissar dessutom att varenda svenskkyrklig församling är prenumeranter på Dagen, tillika många av Svenska kyrkans medlemmar.
Att då, som prenumerant och svenskkyrklig, idag behöva läsa denna krönika som har som ärende att polemisera mot dop av barn, och dessutom anför teologiska uppfattningar som är direkt felaktiga, är milt sagt upprörande!

"Hur kan det vara så allmänt accepterat med barndop i en kultur där friheten är så viktig? Biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén liknar dop av barn med en kram. Retoriskt skickligt om man vill försvara föräldrars och kyrkans rätt att handla utan att fråga, men var finns respekten för människans frihet?
Idéerna till teologin, att vuxna har rätt att bestämma över barns religiösa tillhörighet, är inte bara statskyrkans utan också statens. Hade man kontroll på folkets tro kunde man leda folket, också politiskt.
Uppfattningen att barn behöver döpas för att välkomnas in i den kristna kyrkan och bejakas av Gud bygger på egentligen en mycket pessimistisk människosyn. Att människan i grunden är ond och att hon redan som spädbarn behöver räddas undan synden hon ärver."

Först de teologiska felaktigheterna:
Ja, luthersk människosyn kan sägas vara pessimistisk, men vi skulle väl själva välja att kalla den realistisk. Dock säger ingen lutheran eller någon av de andra stora historiska kyrkorna att människan i grunden skulle vara ond, av den enkla anledningen att Gud kan inte skapa ont. Det är ju en absurd tanke att människan, skapad till Guds avbild, skulle vara ond! Människan har däremot förmåga till gott och ont, vilket är något helt annat. d
Det säger både bibel, själavårdstradition och mänsklig erfarenhet oss. Det är något helt annat än att vara ond.

Synden som vi ärver kan ju tyckas vara ett teologiskt tankeexperiment som inte är helt enkelt att ta till sig, men det är ju också för att det inte handlar om någon synd som vi ärver. Inget spädbarn behöver räddas undan en synd som det har ärvt. Det tillhör det gamla förbundet, tanken att barn straffas i tredje och fjärde led för fäders synder. Däremot talar vi om en arvsynd, som innebär själva förmågan att synda. Detta är ett "arv" i oss människor, något som vi bär med oss både före och efter dopet. Vi befrias inte från förmågan att synda i och med dopet, men den skuld som arvsynden medför tas bort i dopet. Teologiska hårklyverier, kan någon tycka, men det är hårklyverier som handlar om rättfärdiggörelsen.

I vanliga fall hade jag nog låtit denna krönika bero, men idag kan jag inte låta bli eftersom den ackompanjerad av Dagens ledare blir än mer absurd (läs den här ) .
Ledaren handlar om ekumenik, och om att se till det som förenar Kristi kropps olika delar, och om att det idag är dags att följa nyfikenheten och sluta gäspa åt ekumeniken, att öka kunskapen om varandra och stå emot de förutfattade meningarna.

Ett användbart uttryck skulle kunna vara goddag yxskaft.


2 kommentarer:

  1. Marie Fredin28 juni 2012 23:32

    Märkligt att en pastor i pingstkyrkan har så dåligt reda på sig, när det gäller synen på barndop, jag förstår att det finns olika synsätt men inte ren okunskap.
    Tack för att du reder ut detta.
    Min osynliga vattenstämpel, som jag fick som liten har alltid varit och är en stor, djup glädje för mig, jag visste vem jag hörde till så att säga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marie, för din kommentar. Ja, okunskapen kan man väl förlåta men det är svårare med oviljan, något som jag tyckte lyste igenom i denna krönika.
      Det är stort att kunna få lita på det dop som Gud en gång för alla handlat med oss i!

      Radera