tisdag 5 juni 2012

En tillhörighet till något större

"Här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus." (Gal. 3:26)

Jag funderar på begreppet tillhörighet, såhär kvällen innan Sveriges nationaldag. Tillhörighet. Vad innebär det? Vad är det att höra till? Var går gränsen mellan en sund glädje över att höra till och ett avståndstagande mot den som är utanför?

Vi har nyss firat Pingst. Helig Ande kommer över lärjungarna och de börjar tala i tungor, språk som de själva inte kunde men som troende från världen runt omkring kunde förstå. Trons språk, Andens språk, blir igenkänt och förstått av människor från hela världen. Det är Pingstens under.
När kyrkan föds på Pingstdagen är det just det som är hennes särställning. Hon riktar sig inte till ett särskilt folk eller en etnisk grupp. (Vågar man säga "etnisk"?). Hon riktar sig inte bara till dem som redan var inne, kyrkan är inte en klubb för innefolket. Hon riktar sig utåt, framåt. För visionen och den sanna verkligheten för kyrkan är det som står i Galaterbrevet: här är inte längre jude eller grek... Alla är vi ett i Kristus.

Gud har skapat oss var och en. Redan från början skapas vi olika. Olikheterna är rikedomar, o tänk om vi kunde leva efter det! Alla är vi ett i Kristus Jesus.
Det är där, till honom som vi har vår tillhörighet i första hand, inte till ett land eller till ett folk. Vi har en tillhörighet till något större, och därför hör vi samman även på vår plats på jorden.

I den första kyrkan var detta ett evangelium som var världsomvälvande. Likställa juden och greken! Slaven och den fria människan! Mannen och kvinnan! Det hade varit otänkbart fram till kyrkans tid.
Vi tänker gärna att vi har kommit längre idag, men har vi verkligen det? Jag tycker inte det. Är det inte så att vi ägnar långt mycket mer kraft och energi på att utestänga andra från rätten att höra till (vare sig det gäller kyrkan eller vem som skall få bo i landet) än att kontemplera över min egen tillhörighet?
Räkna med andras och be för din egen, sa en person till mig en gång när jag hade tvivel om frälsningens giltighet. De orden gäller även här. Räkna med andras rätt att höra till och be för och arbeta på din egen tillhörighet.

Därför är också orden från Galaterbrevet högst aktuella för oss när vi firar nationaldagen. Vi kan vara stolta och glada över vårt land och vår tillhörighet. Men vi har en större tillhörighet utifrån vilket allt utgår. Vi har en tillhörighet till Kristus Jesus, och han känner inga gränser.

"Skydda, Herre, hus och hem,
sörj du för de mina.
Vårda och välsigna dem
fostra dem till dina.
Tryggt jag lämnar i din vård
barn, familj och vänner.
Bär oss, led oss i din nåd,
du som bäst oss känner."

2 kommentarer:

  1. Det kan inte sägas för ofta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just. Och vissa dagar, som idag, behöver det sägas en extra gång eller två.

      Radera