tisdag 12 juni 2012

Dit där jag måste stanna



Idag fick jag följa en kär vän så långt som man kan följa en annan människa.
Till sist fick vi andra stanna, och hon gick vidare.

Varje gång jag skriver ett griftetal, påminns jag om att det ju inte finns några ord som vare sig kan sammanfatta ett liv eller vad vi upplever när en älskad dör.
Dock är våra ord allt vi har, även om de ibland är knappa. Orden, i all sin torftighet, hjälper oss att placera in våra känslor där de hör hemma. När jag säger det jag tror att jag känner, då märker jag om det är sant eller inte. Sådant är det själavårdande Ordet.

Därför är jag mycket sparsam med orden när jag griftetalar. Varje ord prövas. Griftetalet skall till viss del återspegla det som de anhöriga gett uttryck för, med ord och mellan ord, men framför allt skall griftetalet ge vidare löftet om evigheten och uppståndelsen. Det är så stort att vi behöver mycket få ord för att uttrycka det.

Bibelordet ger oss Guds löfte om ett annat liv, och det läser vi och försöker förmedla vid begravningsgudstjänsten. Men som präst får jag framförallt - tillsammans med musiker, kyrkorum och församling - gestalta det hopp som just då kan vara svårt att ta till sig. Jag får vara med och förkroppsliga det hopp som kyrkan bär, den tro som kyrkan har burit sedan apostlarnas tid: att Jesus är uppståndelsen och livet och att den som tror på honom skall leva om hon än dör.

"O soluppgång i evigheten
o morgon över stjärnehav,
o dag, varom I intet veten
som tron blott på en jordisk grav.

Vad är vårt liv, den korta stunden,
mot livet som vår själ tillhör,
ur tiden löses den obunden
och med sin vinge himlen rör.

Du stjärnedag, den stunden randas
då jag för första gång dig ser,
med evighetens ljus jag blandas,
som sig för mig som morgon ter."

                                  Pär Lagerkvist


6 kommentarer:

  1. Tack Judith, det är mycket vackra ord.

    SvaraRadera
  2. För att du kan trösta med ett vackert ord >3

    SvaraRadera
  3. Det är en svår uppgift att sitta vid dödsbäddar. Ändå är det så meningsfullt. Att samtala med sörjande kan vara livsbejakande mitt i förtvivlan. Det är en märklig paradox i allt som har med döden att göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är så stort samtidigt som det är så tungt. Liv och död med bara en tunn hinna emellan.

      Radera