torsdag 7 juni 2012

Befrielse från mörkrets makt

Jag prästvigdes 16 januari 2005, jag är alltså på mitt åttonde år som präst. En lång tid för dem som skall vigas nu på söndag, en kort tid för mina kollegor som nyss firade fyrtioårig prästvigningsdag.
Under de här knappa åtta åren har jag fått vara med om att döpa många, ungefär 230 stycken när jag räknar efter. Barn, ungdomar och vuxna. Tre händer vatten på huvudet, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I kyrkan, i sjön, på fotbollsplanen. Tillsammans i konfagruppen, bara med mamma, eller i familjens och församlingens gemenskap.

Själv är jag döpt i domkyrkans sakristia, bara med mamma och min konfapräst.

I dopordningen, efter att man uttalat namnet på den som skall döpas, ber prästen en bön som kallas för befrielsebönen. Det är en bön som handlar om att dopkandidaten skall befrias från mörkrets makt, beskyddas från det onda, och omslutas av Guds godhet.
Det är en, enligt vissa kyrkröster, problematisk bön. Det är tydligen oförenligt med en modern människas syn på världen att den som skall döpas behöver befrias från mörkrets makt.
Men hallå!!!! Vill jag skrika. Har du sett nyheterna på senaste tiden? Hur skulle du beskriva världen? Är den alltigenom vacker och god? Är människan alltigenom vacker och god?
Nej. Världen så som den ser ut är långt ifrån god. Det finns godhet i världen och det finns godhet i människan, men vi är också omgivna av mörkret, det är en realitet.

Det minsta vi kan göra är att be om befrielse.

Under mina snart åtta år som präst, har jag inte en enda gång - inte EN enda - mött någon familj eller dopkandidat som tycker att befrielsebönen är problematisk. Inte en enda. Snarare är det väl just det man önskar för sig själv och för sitt barn som skall döpas? Befrielse från mörkrets makt, beskydd från det onda, och att Gud skall omsluta oss med sin godhet?

Nästa kyrkoårsvecka handlar om dopet. Jag får alltså anledning att återkomma.

"O Gud, du som ensam räddar från allt ont
befria mig från mörkrets makt,
skriv mitt namn i livets bok,
och bevara mig i ditt ljus,
nu och alltid. Amen."




8 kommentarer:

  1. Jag har varit präst sedan 1997 och har döpt ca 400 barn, ungdomar och vuxna. Inte heller jag har någon gång mött någon negativ reaktion på denna bön.

    Tvärtom har de flesta lyft fram bönen som något av det starkaste i dopgudstjänsten. 4 - 5 händer som representerar Jesus själv och tusentals kristna, läggs på dopkandidatens huvud och prästen ber en bön med ett starkt innehåll.

    Kanske tolkas bönen olika om man ser den framåtblickande, vilket jag gör, eller en bön som bara handlar om nutid och historia?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar. Ja, jag upplever också att många tycker att handpåläggningen och befrielsebönen är bland det starkaste i dopgudstjänsten. Det är också då som föräldern/faddern/vännen får göra något aktivt för dopkandidaten i gudstjänsten.
      Jag glömmer aldrig ett dop av en strulig konfirmand vars föräldrar grät och grät vid handpåläggningen, det blev så påtagligt att deras outtalade bön om befrielse och beskydd nu blev uttalad. Det var starkt, Guds Ande var verkligen där och lät oss alla förstå att här började ett nytt liv.

      Radera
  2. Jag vill bara flika in här att jag instämmer. Jag döpte mig ju iofs som 40-åring så medveten om det onda i världen, och i mig, men det var just den där befrielsebönen som talade starkast till mig - mer så än själva vattnet - speciellt orden: "Skriv hennes namn i Livets bok" som gick rakt in i mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är oerhörda ord!

      Radera
  3. Jag prästvigdes 1978 och vad gäller dop kan jag inte räkna dem alla. I och för sig har det blivit färre dop de sista 20 åren då jag haft annan tjänst än församlingspräst men mitt intryck är ändå likadant som i de två tidigare kommentarerna. Befrielsebönen är inget problem hos folk i allmänhet. Det är hos en del finkulturs-teologer problemen kan finnas. På samma sätt är det med syndabekännelsen i gudstjänsten. Inget problem för dem som tror på en förlåtande Gud och en Försonare. Men en del "teologer" har problem...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag undrar varför vi odlar denna änglighetens kultur i vår kyrka. Det att vi lever i spänningsfältet mellan ont och gott skulle jag säga är det enklaste för människor att relatera till, för det upplever vi alla i vår vardag. Kyrkan med sin långa själavårdstradition är bra på att sätta ord på det, och det måste vi värna om!

      Radera
  4. Håller vi på att skapa ett tillvarons "Titanic"? Tillvaron är endast god och vi är näst intill perfekta och felfria. Vi lever på ett osänkbart skepp och behöver varken livvästar eller livbåtar. Vi är oss själv nog och behöver ingen hjälp och inget stöd för att klara våra liv.

    Om vi ska predika nåd och förlåtelse utan att prata om mörker och synd, blir det ganska intetsägande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är så sant! Bra bild där, det osänkbara skeppet som är våra liv.
      Om vi förhandlar bort synden och ondskans realitet, förhandlar vi också bort kyrkans käraste skatt - nåden.

      Radera