måndag 18 juni 2012

Att vara profet för folken



Jag tycker man kan unna sig att ha favoritprofeter. Jag har tre. Jesaja - såklart, för de messianska profetiorna, för Herrens lidande tjänare. Amos - för sitt rättspatos, för sin ständiga aktualitet, för att han alltid lyckas sätta fingret på det som är orätt. Jeremia - den unge, klagande profeten.

När jag läste hebreiska på teologen i Lund och satt och tragglade med mina översättningar dag och dag in började jag att verkligen älska profeterna. När man översätter hebreiska går det långsamt, långsamt, ord för ord. Varenda stavelse och böjningsform etsar sig fast i hjärna såväl som hjärta. Tänk att det kan skilja årtusenden och deras ord talar rakt in i våra liv idag! Så verkar bara Guds ord. 
(För övrigt har jag insett att kravet på att prästkandidater skall läsa minst ett av grundspråken är ifrågasatt. Vansinne! Läs t.ex. Här )

Denna vecka då det handlar om kallelsen är Jeremia den självklara att läsa.
Jag har alltid känt att jag på något sätt delar liv med denne man, trots de 2600 åren som skiljer oss åt i tid.

"Herrens ord kom till mig:
innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig,
innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag:
att vara profet för folken.
Men jag svarade: "Nej, Herre min Gud, jag duger inte till att tala - jag är för ung!"
Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren.
Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:
Jag lägger mina ord i din mun.
Idag ger jag dig makt över folk och riken.
Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera." (Jeremia 1:4-10)

Jeremia, denne unge man, kallas till att vara Guds profet. Det är verkligen ett oglamoröst uppdrag. Alla hans vänner lämnar honom, de tycker naturligtvis att han är påfrestande med sitt envisa sanningssägande. Ja, påfrestande är han kanske, men sanning talar han. Och han lider för det också. Och klagar för Gud.

"Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.
Du blev mig för stark, du fick övertaget.
Jag har blivit till ständigt åtlöje, alla gör narr av mig.
Ty varje gång jag talar måste jag ropa, måste jag skrika: "Våld och förtryck!"
Ja, mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe.
Men tänker jag: "Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn",
då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta.
Jag försöker stå emot men förmår det inte."
(Jeremia 20:7-9)

Som brann där en eld. Därför älskar jag Jeremia, och Guds ord som han bär vidare till oss.



2 kommentarer:

  1. Judith - jag håller med dig om dina tre "favoritprofeter", särskilt Amos. Men jag vill själv gärna framhålla Deuterojesaja (vilket tråkigt namn!). Hans hoppfulla, glada och innerliga profetior är lätta att ta till sig, och har mycket att säga än idag.

    Den nya bibelöversättningen gör dem bra rättvisa, men vi läser dem förstås helst på originalspråket. Då får vi med ännu en dimension!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Ja, jag har aldrig förstått att inte alla vill läsa hebreiska! :)
      Att kunna läsa på originalspråket öppnar även för mig helt nya världar.

      Radera