fredag 18 maj 2012

Tankar inför helgen


Efter himmelsfärden inträder en väntan för lärjungarna, och så är det för oss också. Väntan på Andens tid. På söndag firar vi söndagen före Pingst, en sorts "här-men-ännu-inte-söndag".

I predikoarbetet läser jag en betraktelse över Romarbrevet 8:16-18 av Bo Giertz. Den lånar jag hit helt enkelt:

"Den helige Ande är barnaskapets ande. Det namnet säger bättre än något annat varför Anden har blivit sänd i världen och vad han utträttar. Anden kallas också Hjälparen, Tröstaren eller Hugsvalaren. Den tröst och den hjälp han ger består just i att lära oss att förstå att vi kan bli Guds barn med Kristus och genom Kristus.
Därför vittnar han om Kristus, inte om sig själv. Han målar Kristi bild för oss. Han hjälper oss att förstå att det var för oss som Jesus dog. Han skapar tro i våra hjärtan och föder oss på nytt. Det är något som man kanske inte märker med detsamma. Vad man känner och upplever kan snarare vara en stor hjälplöshet. Men mitt i denna hjälplöshet växer det fram en fast förtröstan till Kristus, en sådan som rövaren på korset hade. Man vet att man inte förtjänat det, men ändå kan man inte låta bli att hoppas och tro att Kristus skall förbarma sig.
Har Anden fått utföra det verket så ger han oss också förr eller senare något som kallas barnaskapsvisshet. Han vittnar med vår ande, att vi är Guds barn. Vi fylls av en stor trygghet, en gränslös tacksamhet, en ljuvlig visshet att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek därför att Kristus är hos oss och har förbarmat sig över oss. Vi kan säga: Abba! Fader! på ett nytt sätt, i en barnslig förtröstan.
(...)
Bara den helige Ande kan visa oss sanningen, den stora sanningen att Kristus har dött just för sådana syndare (som oss) och att det därför finns en möjlighet också för oss att få vara Guds älskade barn. Det kan bara han övertyga oss om som är barnaskapets Ande."

                                               Bo Giertz "Att tro på Kristus" 

Det är väntans tid. Tiden för ännu inte. Nyss har lärjungarna bevittnat Herrens upptagande till himlen. Och ändå är han inte längre bort än att vi kan ana honom i daggkåpans droppe.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar