söndag 13 maj 2012

Rester från en konfirmationsdag



Idag kom då dagen - konfirmationsdagen. För en liten församling på landet så är konfirmationsdagen en stor dag för alla. Konfirmationsgudstjänsten är församlingens huvudgudstjänst denna dag, och många är med i både förberedelser och förböner för konfirmanderna, eller "läsebarna" som de äldre säger.

Det blev en fantastisk fin gudstjänst idag, med högtidliga, allvarsamma och glada konfirmander, stolta och rörda föräldrar tillika mycket stolta och gråtmilda ledare. Varenda år får jag säga: "vilka fina konfirmander vi har i år! I år är det något extra." Det fick jag många anledningar att säga i år också.

Såhär på kvällskvisten dröjer sig några frågor kvar. Det är frågor som jag burit på ganska länge. Här är ett försök till ett öppnande samtal:

Konfirmationen i vår kyrka är väldigt viktig. Vi lägger stora resurser arbetet, och vi förtvivlar över att se att antalet konfirmander i vår kyrka minskar. (Även om det faktiskt verkar ha vänt nu! Det får jag inte plats att skriva om idag.)
Men vad är egentligen konfirmationen? Vad är det som sker i konfirmationsgudstjänsten, vad har vi för teologi bakom konfirmationen?

Bekännelseskrifterna kan inte hjälpa oss här. Det står ingenting om konfirmation i vår mening i vare sig stora eller lilla katekesen eller någon av de andra skrifterna i vår bekännelse.
Konfirmationen räknas till de kyrkliga handlingarna och i inledningen till 22 kap. kyrkoordningen står att läsa: "Konfirmationen är en aktualisering av dopet. I ordet konfirmation, som betyder bekräftelse, ligger att dopet har ägt rum och att konfirmationen bekräftar och levandegör vad dopet redan har givit. Ordet konfirmation syftar på både undervisningen och den avslutande gudstjänsten. (...) konfirmanderna (får) genom bön med handpåläggning förnyad delaktighet av Andens gåva och de sänds ut i världen som medarbetare i Guds rike."

Vad är konfirmationen? Vår kyrka räknar det inte som ett sakrament. Vi har två, dop och nattvard. Dopet är den grundläggande vigningen, där vi förenas med Kristus och hans kyrka. Nattvarden är de döptas gemenskap där vi får del av Kristi kropp och blod.

Vad är då konfirmationen?
Kyrkoordningen leder oss till slutsatsen att det handlar om (dop)undervisning och bekräftelse. Men i kyrkans vardag har det vuxit till att vara någonting mycket mer. Den som var med på gudstjänsten idag kan mycket väl ha gått hem med uppfattningen att här hände något speciellt, något särskilt, något heligt, något sakramentalt, något mycket större än en bekräftelse på ett dop som skedde för femton år sedan. Något mycket större än bara en högtidlig avslutning av församlingens årligen återkommande dopundervisning.
Men vad? Vad var det som skedde? Vad innebär "förnyad delaktighet av Andens gåva"?  

Jag är inte den enda som ställer dessa frågor nu. Många gör det, och väldigt många svenskkyrkliga församlingar satsar hårt på konfirmandarbetet. Det skrivs böcker (exv. Jonas Eeks utmärkta "Stanna i vattnet") och nytt konfirmandmaterial.
Frågan kvarstår dock: vad är konfirmationen? Är det dopundervisning med en avslutande högtidlig bekräftelse? Eller närmar vi oss synen på konfirmationen som ett sakrament? Sker det något ytterligare i konfirmationen som inte har skett i dopet?  


10 kommentarer:

  1. Skall man diskutera vad konfirmationen "är" och vad den "gör", tror jag man inte kan bortse från att ungdomskonfirmationen som rituell handling kan ses som allmänt mänsklig rit (rite of passage; initiation) ur antropologisk, psykologisk och juridisk synvinkel. Det är ett offentligt erkännande av att personen övergått från att vara enbart ett okunnigt och oansvarigt barn, efter en period av undervisning och/eller upplevelser av särskilt slag - i avskildhet - kommer tillbaka till församlingen eller samhällsgruppen och förväntas kunna fungera som någon sorts vuxen, (straff-)myndig, ansvarig, insiktsfull individ. Den avslutande handlingen, "återkomsten" till offentligheten efter initiationen, undervisningen eller vad det är som har hänt som förändrar personen och ger insikter (det kan också vara en traumatisk händelse, som gett en "ofrivillig" och oplanerad insikt!) är helt nödvändig för att bekräfta att man är fri från det som var förut, och fri att gå vidare ut i livet och samhället. Plus, i detta fall, fri att ta ett vuxet ansvar för sin tro och sin gemenskap i kyrkan (= tillhör det allmänna prästerskapet).

    Jag tror inte man behöver se konfirmationen som ett sakrament, utan mera jämföra det med sådant som namngivning (inte dop!), vigsel och begravning, som har stark koppling till sådant som alla mänskliga samhällsgemenskaper har ägnat sig åt genom tiderna - offentliga riter som markerar en förändring av en eller flera människors juridiska eller religiösa status. Några får sina namn, några träder fram som vuxna och myndiga, några förklaras vara gifta med varandra, och de som dött bort från livet och samhällsansvaret lämnar man över till mullens frid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande tankar om initiationriter! Uppenbarligen är konfirmationen eller "övergångsriten" viktig för oss, den blir till ett avstamp för en del av vuxenlivet. Det starkaste argumentet mot att se konfirmationen som ett sakrament är ju naturligtvis att vi inte har några direkta bibelstöd för det (om man inte väljer att läsa dop/missionsbefallningen på det sättet.)
      Det som vi måste vara noga med tror jag ändå är att markera att i dopet har allting givits oss, vår bekräftelse av dopet och tron har ingenting med Guds handlande att göra. Gud verkar i dopet fullt ut även utan konfirmation.

      Radera
    2. Det finns ett pedagogiskt problem för kyrkan att förklara detta, ja.

      Teologiskt - eller liturgiskt? - anser jag att konfirmationen självklart hör ihop med dopet i första hand, och att det är detta som måste betonas i undervisning och gudstjänstinnehåll. Lästiden är en hjälp att i avskildhet i en grupp likasinnade studera Bibeln, leva med i kyrkans liturgi och gemenskap, pröva sin kallelse till det allmänna prästadömet, och därefter offentligt säga ja eller nej till att delta i trosbekännelsen och ta emot nattvarden.

      Luther: "...kristna och genom tron i dopet blivit införlivade med honom, får vi även rätt och fullmakt att inför varje människa lära och bekänna det Ord vi fått av honom..."

      Grejen med att tänka sig att dopbekräftelsen är del av en ungdomsinitiationsrit (och inte att dopet som rit är över när prästen lyfter upp barnet inflr församlingen runt dopfunten) blir då 1. att konfirmationen råkar sammanfalla i tid och åldersgrupp (=övergången mellan barn och vuxen) med ett antal andra idéer om vad det innebär att bli vuxen i ett samhälle, men också 2. att dopet (som ju är både en symbolisk initiation och ett sakrament, menar jag) visserligen "funkar" utan offentlig bekräftelse, men att det som vid alla initiationsriter (som följer mönstret avskildhet-trauma-återkomst) behövs en särskild "återupptagningsrit", efter dopets symboliska trauma - död och uppståndelse, som ger en fullständig insikt om att man är döpt och befriad i Guds namn OCH upptagen som medlem i församlingen OCH själv beredd att ta ansvar för detta (och också något om att det finns en kallelse till att konfirmeras?).

      Det är för övrigt inte konstigare med ett "blandat" ursprung till konfirmationen, än att julfirande består av olika element från olika traditioner som utvvecklats och levt kvar mer eller mindre i symbios. Betydelsen av en tradition är större än dess ofta svårbegripliga och i sig själva ganska kraftlösa delar, handlingar och idéer.

      Man behöver inte se problem i allt som inte omedelbart går att förklara hur det fungerar och varför det existerar. Heligheten är inte alltid möjlig att fånga i ord. Men, som sagt, det finns ett pedagogiskt problem, eftersom det är obra om kyrkan är otydlig och bara svamlar i sitt tilltal till församlingsborna om varför det är trevligt med konfirmander och konfirmation. Inte för att jag menade att Judith svamlar, för så är det inte. Här söks sanningen. Här svamlas inte, utom när undertecknad trasslar runt med orden. Tack för att pastorn själv bloggar så klokt och redigt!

      Radera
    3. Du har rätt i att vi ibland fastnar i att intellektualisera tron och dess uttryck i vår kyrkotradition. Heligheten är verkligen inte alltid möjlig att uttrycka med ord.
      Tack för att tycker att jag skriver redigt...:)

      Radera
  2. Har själv ställt mig denna fråga många gånger. Under min tid på pastoralinstitutet ställde jag upprepade gånger frågan till olika lärare. Vad händer egentligen i konfirmationen? Jag fick aldrig något bra svar.

    Jag köper inte teorin om att konfirmationen skulle vara en rite de passage. På den tiden då man räknades som myndig efter konfirmationen fungerade den säkerligen så, men i vår tid, när vuxenblivandet på många sätt (inklusive det formella) sker långt senare, gör det inte längre det.

    Jag förkastar också den inomvärldsliga förklaringen: att både kyrkan och konfirmanden "konfirmerar" dopet. Det ger inte tillräcklig teologisk grund för det högtidliga ritualet.

    Jag skulle gissa att de flesta teologer skulle hålla med om att det, i någon mening, är Gud som konfirmerar och, i någon mening, ger den helige Ande på ett sätt som, i någon mening, skiljer sig från hur den helige Ande ges i dopet. Just detta att det, i någon mening, är Gud som handlar skiljer bikten, konfirmationen och vigseln från begravningen bland de icke-sakramentala kyrkliga handlingarna på så sätt att de har ett sakramentalt innehåll, även om de inte är sakrament i den betydelse som har varit rådande i lutherska sammanhang.

    Låt oss därför samtala om detta "i någon mening". Vad gör Gud med oss när vi blir konfirmerade? På vilket sätt ges den helige Ande och i vilket syfte? Hur skiljer sig detta från hur den helige Ande ges i dopet?

    Själv förespråkar jag en förståelse av konfirmationen som står i kontinuitet med den för-reformatoriska traditionen och som vi har gemensam med den katolska kyrkan.


    Erik T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu efter att ha läst kommentarerna ovan ser jag återigen att jag inte är ensam om frågeställningen. Som jag skrev i svaret till Timjan finns det ju inget bibelord som stöder konfirmationen som sakrament, vilket ju då skulle vara ett argument emot. Ingen instiftelse och inga löftesord. Men kyrkans syn på konfirmationen är ju något mer än en initiationsrit, och, vill jag mena, även något mer än en aktualisering av dopet. Det är detta, som du skriver, "i någon mening" som är det intressanta att samtala om. De reformatoriska kyrkorna har ju löst det på olika sätt, vilket också befäster uppfattningen att vi i grunden är osäkra på vad konfirmationen egentligen är. Jag vill också gärna luta mer åt den förreformatoriska traditionen, men är nog lite för Luthersk i min sakramentssyn för det...

      Radera
  3. (funderar vidare på era pastorala och fackteologiska invändningar, och återkommer om jag har några nya idéer!)

    SvaraRadera
  4. Synen på konfirmationen släpar efter i utvecklingen. Det finns ju egentligen inget nytt som man får i konfirmationen som man inte har i dopet. Sedan 25 år tar ju döpta emot nattvarden långt före konfirmationen.

    Jag tänker att konfirmationsgudstjänsten har sitt stora värde i att försöka visa på ett mönster för livet där man OM och OM igen får vända sig till Gud och säga att man vill tillhöra honom. Framförallt är det viktigt att konfirmationsgudstjänsten inte framstår som en avslutning (då man i värsta fall är klar med Gud för resten av livet) utan som en start. Ett avstamp på ett liv i tro, även om tron kanske är svag.

    Allt vi gör i en konfirmationsgudstjänst (läser trosbekännelsen, ber om Anden, ev förnyar doplöften, säger ja till att leva i dopet, tar emot nattvarden) är grundbultar i livet som kristen och något man ska ha fått lära sig för att bli rustad för det livet. Gåvor från den kristna traditionen som man inte ska kunna "bara för att" utan för att de är fantastiska gåvor konfirmanderna får lära sig att ha glädje av (öh, idealt sett förstås allt detta).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar. Jag tror också att det är mycket viktigt att det inte blir en avslutning utan snarare en upptakt. Det jag funderar över är om det är ett problem att kyrkan har en syn på konfirmationen (att den är en dopaktualisering) och församlingen en delvis annorlunda (att det sker något nytt och mer i konfirmationen)? Vi kanske kan leva med den dubbelheten eftersom det knappast talar emot varandra?

      Radera