torsdag 3 maj 2012

Ett oroligt hjärta

"Stor är du, Herre, och högt lovad;
väldig är din kraft, och din vishet har ingen gräns.
Och ändå vill en människa lova dig,
en människa, ett litet stycke av din skapelse.
Sin dödlighet bär hon med sig,
tecknet på sin synd bär hon med sig,
tecknet på att du står de högmodiga emot;
ändå vill hon lova dig, denna människa,
detta lilla stycke av din skapelse.
Det är du själv som väcker henne till att vilja lova dig,
ty du har skapat oss till dig,
och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig."

                                  Augustinus Bekännelser, första boken I


Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.

Tänker på tron. Och oron. På vad det är som driver oss, vi som har oroliga hjärtan.

Jag tänker mig att vi när vi föds så har vi ett paradisiskt förhållande till Gud. Det lilla barnet har ett fullkomligt okomplicerat förhållande till Gud, leker, jollrar, vistas i paradiset, i hans omedelbara närhet.
Sedan växer vi, med åldern och mognaden kommer ifrågasättandet, oron. Hjärtat blir alltmer oroligt. Vi inser att vi är utestängda från den paradisiska tillvaron, och vi längtar för alltid tillbaka dit in. Hjärtat är oroligt. Det finns något gott i ifrågasättandet, det är livsviktigt för vår andliga mognad. Men hjärtat är oroligt, och det kan vara plågsamt. Några av oss irrar hela livet igenom, drivna av oroliga hjärtan som aldrig tycks finna sin vila. Andra finner sin vila i Gud, det ursprung hela mänskligheten delar. Längtan efter paradiset behåller vi dock hela jordelivet.

Det börjar närma sig konfirmationstider. Är det några som har oroliga hjärtan, så är det våra älskade tonåringar. Vem skall jag vara? Hur skall jag vara? Vad skall jag säga? Varför ser världen ut som den gör? Får jag vara med? Är jag någonting värd? Sannerligen, oroliga hjärtan.

"På konfan har vi lärt oss att Gud är god, att han är glad med oss när vi skrattar och att han är ledsen med oss när vi gråter", sa några flickor idag när vi talade om vad de tyckte varit viktigt under året som konfirmander.
Jag hoppas och ber att deras hjärtan är något mindre oroliga nu än för ett år sedan.



2 kommentarer:

  1. Tän på hur många gånger Jesus säger: "Var inte rädd."
    Och tänk det med tillägget: "Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar. Jag tänker ofta på just de orden "var inte rädd", både när Jesus säger dem och när änglar gör det. Det visar att Gud verkligen vet vad vi människor innerst inne känner, att vi så ofta är rädda. Jesus sätter fingret på vårt innersta med en gång: var inte rädd.

      Radera