måndag 21 maj 2012

En sådan där dag


Dagen har tillbringats vid västgötens innanhav: Vänern. Bilden ger knappast dagen rättvisa, men ger i allafall en ledtråd.
På eftermiddagen när vi njöt av utsikten ovan, infann sig en särskild tystnad. Det var en sådan där tystnad som minner om något evigt, en tystnad som säger: "människa, du är fri!".

"Jag skall skriva något om frihet", tänkte jag när jag satt där.

Att människan är skapad till frihet är grundläggande i biblisk och kristen människosyn. Vi är skapade till frihet, fria att välja - till och med det onda. Gud tar risken, redan i skapelseögonblicket. Vi är fria att leva i direktrelation till Gud, vi behöver inga mellanhänder, förlåten brast i templet, vägen till Gud är fri för oss att beträda.
Vi behöver inte gå genom någon annan. Vi har fått barns rätt att ropa Abba, Fader! Vi har fått den rätten som alla barn har att tala direkt till sin förälder, vi behöver inte gå genom någon annan.

En människas frihet ger henne också skyldigheter. Är jag fri att ta del av världen blir jag också skyldig att möjliggöra det för andra. En kristen människa är den friaste herre och allas slav, skriver Luther (ungefär), och sammanfattar både den kristna människosynen och en kristens roll i världen.

Det är väl inte så svårt att köpa att en kristen skall förhålla sig kritisk och "fri" till det samhälle hon lever i, och sätta nästankärleken som en måttstock. Men hur är det med friheten när det gäller andliga ting? Och en kristens frihet i förhållande till kyrkan och traditionen? Är tolkningen och traditionen något fast? Något dynamiskt? Något som vi kan låta vara i ständig förändring? Vad är teologins roll, är det att vara befästande eller utforskande (i brist på bättre ord)? Vad är egentligen centrum i vår tro, i vår tradition, i vårt församlingsbygge, och i vilken mån kan en kristen människa åberopa sin frihet när det gäller tron, traditionen och församlingen? Kan var och en bli salig på sin egen tro?

Vad jag undrar är nog egentligen: var går gränsen för friheten?




8 kommentarer:

  1. tack för funderingar!

    SvaraRadera
  2. Tankvärda ord att fundera vidare på. Tack.

    SvaraRadera
  3. Marie Fredin23 maj 2012 10:38

    Det finns väl ett bra svar i Rom 14:13-15:6
    Salig på sin egen tro är väl knappast en kristen tanke?
    Gränsen för min frihet går väl där jag inkräktar på någon annans frihet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar. Nej, att bli salig på sin egen tro är verkligen ingen kristen tanke, menar jag också. Det måste finnas en kärna - och det finns också! - som vi inte kan avvika ifrån och fortfarande kalla oss kristna. bibelordet ger stor rymd för tolkningar, men bekännelsen och traditionen hjälper oss att staka ut riktningen för vår tolkning. Men om vi tänker lite vidare, och även infogar gudstjänstfirande och delaktighet i församling - hur fria kan vi stå gentemot traditionen då? Kan jag vara kristen ensam (som vi har samtalat om på andra bloggar:)), osv. jag är inte klar över mina tankar, utan detta är något som väckts i mig och som jag tror är viktigt att samtala om, särskilt när det handlar om att bygga församling och att möta nya kristna och "sökare".

      Radera
  4. Marie fredin23 maj 2012 22:57

    Jag tror inte att man kan vara kristen ensam, jag vet att jag inte kan. Dessutom har vi väl en bra modell från den tidiga kyrkan.
    En plats där jag får vara jag och du får vara du, där vi inte har valt varandra och inte kan utesluta någon.
    Om inte min tro ska torka ut helt behöver jag en kristen gemenskap för bön, gudstjänst och måltidsgemenskap.
    En trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap, där vi hjälps åt att inte gå vilse.
    Det är inte himmelriket på jorden utan en plats där vi kan vara vikarierande hopp för varandra. Att jag finns med kan ju vara viktigt för någon annan, ge så ska ni få kanske man kan säga.
    Vi har ju ett missionsuppdrag också och ett sätt att se på det är ju "se hur de älskar varandra" men vem har sagt att det skulle vara lätt?
    Det händer något med oss när vi ber för varandra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig. Men hur skall man förmedla erfarenheten av det goda med att vara församling till någon som vill "klara sig själv"? Jag tänker på alla som kallar sig sökare i någon form, som söker Gud och sanningen, men som inte vill tillhöra en församling och det ritualiserade livet som kristen?

      Radera